Modeller
Flera decennier gammal statisk modell av en motorbåt
som renoverats och konverterats till radiostyrd modell av
Peder Ericson
Jag hittade båten som vrak i mina svärföräldrars källare. Byggsatsen är från 60-talet och var främsta avsedd för förbränningsmotor och frikörning. ”Min” modell byggdes i början av 70-talet som statisk modell, för ett liv på bokhyllan. Jag tyckte den borde gå att rädda från soptippen, och satte igång. Vraket och locket till originalkartongen, som visar tänkt färgsättning, togs till klubblokalen. Jag tog isär allt som gick av originaldetaljer och slipade skrovet trärent. Det gick åt ganska mycket epoxi innan skrovet hade rätt form. Akterspegeln var bortom räddning och jag fick göra en ny. Samma sak med däcket. Jag valde däck i furulist med svart flugfiskelina som not. Gösstake fick jag göra ny. Den blev i valnöt. Så fortsatte det. Efter ett okänt antal timmar var det dags för ytbehandling. Modellen sprutmålades och lackades enligt bilden på kartongen. Efter att också ha satt in elmotor och en radio hade jag en modell för KFS klassen (utan modellbedömning). Att det blev den klassen beror på att jag inte byggt modellen själv (även om det förmodligen gått fortare). I manöverbanan upplever jag den som ”sådär”. Den ligger högt i vattnet och har ganska stort vindfång. Precisionskörning i låg fart är ganska långt ifrån vad byggsatsen en gång konstruerades för.
Bent
Pågående bygge hos Mats Ericson.
Påbörjad byggsatsmodell från Billing Boats som fått ett avbrott pga. återfall till renovering av veteranmopeder. En numera utgången modell från Billing Boats. Jag köpte denna båt våren 2002 och lyckades via direktkontakt med fabriken även få tag på plastskrovsatsen som fanns till denna modell. Således kommer jag att bygga ”Bent” med plastskrovet för tävling och träskrovet kommer att modifieras för att byggas med snipakter i stället för originalets clipperakter.
Två olika modeller av kustångaren Bohuslän. Det började
med en byggsats från Billing Boats i skala 1:50 och fortsatte med ett
scratchbygge i skala 1:30, båda byggda av Arne Larsson. 1:30 versionen är
ca 140 cm lång och väger 14 kg.
S/S Bohuslän byggdes på Eriksbergs varv 1914 för Marstrands Nya Ångbåts AB. Hon sattes in på rutten Göteborg – Gravarne (numera Kungshamn), och blev den rutten trogen under nästan hela sitt ”ordinarie” aktiva liv. De sista åren före uppläggningen 1965 trafikerade hon först Oslofjorden och därefter, som så kallad spritbåt, Öresund. Uppläggningen i februari 1965 blev som tur var kortvarig. Sällskapet Ångbåten, som fortfarande äger och driver henne, samlade in pengar genom att utge ”aktiebrev” och köpte i april samma år S/S Bohuslän för 60.000 kronor. Ett år senare startade hon den trafik med olika rundturer och utflykter som fortfarande pågår.
Jag kom först i kontakt med Bohuslän genom Billingbyggsatsen, som jag mest av en slump valde som min första fartygsmodell. Som en del av det bygget åkte jag till Göteborg för att titta på originalet. Jag passade också på att åka en tur. Där väcktes ett stort intresse för den riktiga Bohuslän. Jag har sedan dess varit engagerad i Sällskapet Ångbåten och tillbringar några veckor varje sommar som besättningsman ombord. Jag vill inte på något sätt förringa nöjet i att köra modellbåtar, men att en vacker sommarkväll stå till rors på S/S Bohuslän i farleden in mot Marstrand…
Bohuslän i skala 1:50 blev kortlivad som tävlingsmodell. Den var för rank för min smak. Jag körde den bara två säsonger 1979-80. Men en Bohuslän ville jag ha. Jag kom fram till att skala 1:30 borde ge rätt kombination av stadga och hanterbarhet (alla som genom åren fått hjälpa mig att lyfta henne i och ur vattnet har kanske en annan uppfattning). Jag började med att försöka göra byggunderlag genom att skala upp den modell jag hade, men övergick snabbt till riktiga ritningsunderlag. Ska man lägga ner flera tusen timmar på en modell så är det definitivt värt en hel del tid i inledningen för att skaffa riktiga underlag, om sådana finns. Modellen är byggd helt i trä. Skrovet har jag till och med byggt två gånger. När jag efter ett inbrott i hobbylokalen såg mitt sönderslagna skrov är definitivt mitt modellbyggandes mörkaste stund. Bygget tog uppskattningsvis någonting mellan 4000 och 5000 timmar och gjordes under perioden 1979 – 1986. Hon är ångdriven med en Saito trecylindrig maskin, och utrustad med en Multiplex Combi 80 radio. Efter nästan 20 års relativt klanderfri tjänst fick modellen vintern 2003/2004 en mer genomgripande renovering. Nu är hon som ny igen.
Modell i skala 1:45 av Jacques-Yves Cousteaus berömda forskningsfartyg, byggd av Lasse Björkström. Den är 95 cm lång och väger knappt 5 kg. Byggsats från Billing Boats.
Modell i skala 1:45 av Jacques-Yves Cousteaus berömda forskningsfartyg, byggd av Lasse Björkström. Den är 95 cm lång och väger knappt 5 kg. Byggsats från Billing Boats.
Originalet var ursprungligen en minsvepare, byggd i USA för Brittiska marinen. Sjösatt våren 1942 i Seattle och döpt till J-826. Hon gjorde krigstjänst i Medelhavet. Efter kriget döptes hon om till Calypso och gick som färja mellan Malta och den lilla ön Gozo. Sommaren 1950 köptes hon av Jacques-Yves Cousteau för att bli forskningsfartyg. För att vara riktigt korrekta så köptes hon av en medlem av den Irländska bryggerifamiljen Guinness för Cousteaus räkning, och leasades till honom. 1951 inleddes en karriär som via Cousteaus filmer och TV-serier gjort henne till ett av världens mest kända fartyg. Under de 45 år hon tjänstgjorde som forskningsfartyg modifierades överbyggnaden i flera steg och hon försågs gradvis med allt mer utrustning. I januari 1996 sjönk Calypso i Singapores hamn efter att ha påseglats av en pråm. Hon bärgades och fraktades till La Rochelle på franska Atlantkusten, via två år i Marseille. Tanken var att hon skulle renoveras och därefter permanent ingå i stadens marinmuseum. Sedan dess har hon legat där utan att någon renovering kunnat påbörjas. Segslitna arvstvister och annat mellan Cousteaus änka, några andra ättlingar, och Guinness har blockerat alla åtgärder. Sommaren 2004 sa en talesman för marinmuseet i La Rochelle att skicket blivit så dåligt att en renovering var i princip omöjlig. I november 2004 tändes ett hopp när Cousteau Society och Carnival Corporation tecknade ett avtal om renovering. I samband med det fick Cousteau Society också köpa loss Calypso från Loel Guinness. Glädjen blev dock kortvarig då en tvist mellan Jaques Cousteaus efterevande ånyo blossade upp och kullkastade planerna. Det såg mer och mer ut som Calypso skulle gå räddningslöst förlorad medan Cousteaus efterlevande stred om HUR och AV VEM fartyget skulle räddas!?! Hösten 2007 hände så äntligen något positivt. Calypso lämnade La Rochelle och bogserades över Biscaya till Concarneau, där hon tagits upp på land och ett renoveringsarbete har inletts.
Modellen är byggd med en byggsats från Billing Boats där vissa detaljer och funktioner vidareutvecklats och lagts till. Skrov i ABS plast och överbyggnad i trä, samt massor av mässingsdetaljer. Modellen visar Calypso som hon såg ut i mitten av 80-talet. Från dess och fram till ”pensioneringen” 1996 gjordes inga större modifieringar. Modellen har gott om funktioner, som t ex olika ljud, ljus, roterande radar, samt att undervattensfarkosten SP 350 kan sjösättas med den fungerande kranen. Radion är en Multiplex Europa. Jag uppskattade i efterhand byggtiden till ca 2000 timmar, men i jämförelse med senare projekt där jag haft exakt koll på tiden verkar det inte rimligt. Någonstans mellan 1000 och 1500 timmar är nog närmare sanningen. För att inte skrämma bort någon från den här mycket trevliga byggsatsen ska jag väl tillägga att det inte alls behöver ta så lång tid. Att det gjorde det för mig beror på främst tre saker, där bara en är ofrånkomlig. Det är att Calypso, trots ett färdigt skrov, är en mycket komplex och omfattande byggsats. De två jag ställde till själv var dels ett stort antal tillägg och ”förbättringar” utöver byggsatsen, dels att det här var mitt första riktiga modellbygge, utöver plastmodeller (jag byggde i och för sig en T42 från Truedsson nästan 30 år tidigare, men minns inga erfarenheter från det). Bristande kunnande i kombination med att jag ville ha ett bra resultat gjorde att jag ofta fick backa och göra om. Bygget startade 1987, och huvuddelen gjordes 1993-95.
Modellen är i skala 1:8 och byggd av Lasse Björkström. Den är
73 cm lång och väger drygt 3 kg. Byggsats från
Dumas.
1940 introducerade Chris Craft en helt ny skrovform som kallades ”torpedo deck” eller ”barrelback”. Skrovformen blev stilbildande och lever vidare ännu idag i båtar från t ex Riva. Ett stort antal olika varianter byggdes med både 6- och 8-cylindriga bensinmotorer som drivkälla. Modellen är en ”Twin-cockpit” från det första året, 1940.
Byggsatsen är från amerikanska Dumas, ur deras serie av klassiska Chris Craft. Spantbyggt skrov i björkplywood, klätt med mahogny. Modellen är ett avsteg från att jag vill känna till originalet till mina modeller. Den här har knappast ett specifikt original. ”Vill ha-känslan” tändes av modellens utseende. Ändå blev byggsatsen liggande i några år innan ett besök på Dumas (se skepp i öknen) satte fart på byggivern. Modellen byggdes åren 2000-2001. Den skiljer sig från mina övriga byggsatsmodeller också i att jag byggt i stort sett helt enligt byggsatsen, utan modifieringar eller tillägg. Det är bara motorluckorna där jag gjort mer verklighetslik öppning, samt fungerande lanternor. Jag har många gånger fått frågan hur många lager lack det är. Svaret är att jag inte vet. Däremot vet jag lackåtgången. Jag använde Graupners blanka klarlack på sprayburk, och drog loss sprutmunstycket från burkarna allteftersom de blev tomma. När jag var färdig låg det 16 munstycken på hyllan. Radiofunktionerna är begränsade till roder och fartreglage. Byggtid knappt 300 timmar, där ca en tredjedel gått åt för slipning och lackning, slipning och lackning, slipning…
Modell i ungefärlig skala 1:38, byggd av Lasse Björkström. Den är
drygt 20 cm lång och väger ca 250g. ”Scratchbyggd” på skrov
från Graupner Mini-Mot.
Det här är ett rent lek-projekt. Tanken var att eventuellt ha den på däck på Mister Darby, och kunna sjösätta och ta upp med den ännu inte påbörjade kranen. Tveksamt om det någonsin blir av. Skrovet är lite drygt 20 cm långt och kommer från Graupners Mini-Mot byggsats. Drivmotor och radio är från en Tamtech radiostyrd bil. Drivningen är via växellåda, ”konventionell” propelleraxel, kulled och ett hembyggt ”inu-drev” med vridbar propeller som hänger bakom akterspegeln. Axlar, lager, leder och växellåda från Brimalm (specialister på modelljärnväg). Jag körde en hel SM-säsong (1995) med modellen, som faktiskt kom på 4:e plats i KFS. Vi har på senare år sett flera exempel på ännu mindre modeller, men så vitt jag vet är Darby Jr med mycket god marginal den minsta modell som deltagit i SM, eller som över huvud taget kört ett helt varv i banan. Radion är Tamtech (av utseendet att döma verkar det vara en Futaba Attack). Byggtid 100 timmar, eller rättare ”projekttid”. En stor del gick åt till att hitta de delar jag använt (skrov och mekanik).
Modell av hamnfärja i skala 1:30. Modellen är knappt 70 cm lång
och byggd av Mats Ericson. Byggsats från
Färjan är byggd vid O A Brodins Varv i Gävle 1897 och fick
namnet Stadsgården 1. Stockholms Ångslups AB (SÅA) köpte
färjan 1900 och döpte henne till Djurgården 3. Hon gick i trafik,
i första hand mellan Slussen och Allmänna Gränd på Djurgården,
fram till 1969. Djurgården 3 låg upplagd till 1973 då den
ideella föreningen Stiftelsen Skärgårdsbåten köpte
färjan. Genom frivilliga insatser kunde Djurgården 3 åter
sättas i trafik 1985. En ny ångpanna installerades, men färjans ångmaskin är
den ursprungliga från 1897. Färjan drivs nu av Stockholms Ångslups
AB (SÅA) där föreningen Stiftelsen Skärgårdsbåten är
huvudägare.
Källa; och mer intressant läsning här.. home.swipnet.se/skargardsbaten/
Jag vann denna båt på ett lotteri vid KMSK’s SM-deltävling 1999 och blev på så sätt återförd till ett gammalt intresse som legat i träda sen tidiga tonåren. Modellen är egentligen en displaymodell, så modifiering och tillvägagångssätt för motordrift och RC-styrning får lösas av den som griper sig an uppgiften. Jag valde att använda elmotordrift och en Futaba F-14 4-kanalradio. Detta ger möjligheten att ha båda motorerna och roder inkopplade samtidigt, och manöverfaktorn blir hög (om än svårt för en amatör som mig att bemästra). Vid tävling är dock endast ena drivenheten inkopplad för att backportar skall ge full poäng. Flaggstäv är ”fören” i detta läge. Egna tillägg är öppningar genom tak ner till styrhytter, samt figurer och belysning/lanternor (dock ej radiokontrollerade). Modellen väcker alltid uppmärksamhet i publika sammanhang då det är en välkänd Stockholmsprofil. Enda nackdel är båtens utformning i sig självt, då den lätt tar in vatten över stävarna vid lite hårdare väder. Byggtid: ca 500tim.
Dolly är en klubbåt. Den ägs av klubben och har körts
i och utanför tävling av ett stort antal klubbmedlemmar och blivande
medlemmar, som velat prova hur det är.
Modell från Robbe som kan byggas i olika konfigurationer. Den här är byggd som brandbåt. Den är 55 cm lång, väger knappt 1½ kg och är till största delen byggd av Arne Larsson. Byggtiden var ca 50 timmar.
Modell av lastfartyg baserad på Billing Boats Mecantic. Byggdes och byggs om av Peder Ericson.
Jag köpte modellen och byggde den som terapiarbete vid en längre sjukskrivning under mina sena tonår. Högerhanden var ur funktion och det påverkade resultatet. Hur som, roligt var det, och säkert nyttigt också. Modellen har släpats med under åren och efter renoveringen av Admiral blev jag sugen på att ge Mercantic en ansiktslyftning. Originalet heter idag Ebba Victor och går som skolfartyg på Energiprogrammet i Härnösand. Det nuvarande utseendet står som modell för min ombyggnad. Jag vet inte om ombyggnad egentligen är rätt ord, men det är vad jag kallar det. Det enda som är kvar av vad jag en gång byggde är större delen av skrovet, utom förskeppet. Byggsatsen var i trä, men nu gör jag återuppbyggnaden med Evergreen plastark. Bygget har kommit ganska långt och det är egentligen bara detaljer som återstår. Men oj vad mycket detaljer det är på ett fartyg….!
Modell av ett underhållsfartyg för sjömärken i skala 1:25, byggd av Lars Dahlberg. Den är 71 cm lång och väger ca 2,5 kg. Byggsats från Robbe (Paula III) som modifierats ganska kraftigt.
Modell av en segelbåt i okänd skala, byggd av Mikael Eriksson. Den är 90 cm lång, 156 cm hög och väger ca 4 kg. Byggsats från Kyosho.
En lättbyggd modell som egentligen ”bara” är avsedd för segling. Den här har dock utrustats med motor och fartreglage. Det verkar inte på något sätt fel. Tvärt om, de flesta original med ett utseende som Fairwind har motor. Om det fungerar att bygga in motor? Jo då, modellen vann SM i klass KFS 2003. Den är lättkörd och är ganska okänslig för väder och vind. Enda problemet har varit en för dålig strömkapacitet. Strömmen har räckt till två åk, men då det har gått till omkörning har strömmen tagit slut. Detta ska dock lösas till årets säsong då jag tror att jag har kommit på hur man ska klämma in en större ackumulator. Byggtid, inklusive motorinstallation, ca 50 timmar.
Scratchbyggd modell av Gotlandsfärjan Gotland i skala 1:87. Pågående
projekt hos Hans Annell.
Originalet byggdes i Jugoslavien 1973. Hon gick i trafik för Gotlandsbolaget till och med 1987. Efter ett turbulent år 1988 med olika charteruppdrag såldes hon i början av 1989 till Corsica Ferries som fortfarande har henne i trafik under namnet Corsica Victoria. 1990 genomgick hon en ombyggnad som bl a omfattade förlängning med 22 meter och tillägg av ytterligare ett däck med hytter.
Modellen ska bli radiostyrd och planeras att ha följande
funktioner:
- Motor och roder
- Bogpropeller
- Öppningsbart bogvisir
- Öppningsbar bogramp
- Öppningsbar akterramp
- Motorljud
- Tuta
- Belysning på däck
- Sido- och topplanternor
- Radiostyrd lastbil som kan köra av färjan vid kaj
Scratchbyggd modell i skala 1:65 av tågfärjan Helsingborg. Modellen är 125 cm lång, väger knappt 6 kilo, och är byggd av Hans Annell.
Tågfärjan Hälsingborg var en nyskapelse när den togs i trafik på DSB-linjen mellan Helsingborg och Helsingör under våren 1960. Ombord fanns en påkostad restaurang med väggar i mahogny och inredningsdetaljer i mässing, och så klart, vita linnedukar.
På det för HH-leden generösa promenaddäcket fanns dessutom en kiosk, ifall suget after Faxe Citronvand eller BT skulle bli påträngande i solgasset. I slutet av sextiotalet kom en ny generation tågfärjor med all passagerarservice ovan vagndäck. Dom ledde till att ”Hälsingborg” och systerfartyget ”Helsingör” kom att betecknas som otrivsamma ”källarfärjor”, eftersom restaurangen låg under vagndäck. Fartygen kom dock att gå i trafik över Öresund ytterligare nästan tjugo år innan de togs ur trafik och såldes. ”Hälsingborg” går i dag mellan Sardinien och La Madalena under namnet ”Skipper”, medan ”Helsingör” efter ett misslyckat försök att locka som nattklubb i Israel numera utgör dykobjekt i Röda Havet.
Modellen är byggd huvudsakligen under åren 1984 till 1987. Därefter har den fortlöpande kompletterats med figurer, fordon och skyltar. I detta nu pågår t ex bygget av en för åttiotalet tidstypisk Neoplan turistbuss ”Interbus”, som jag själv åkte med till Alperna i slutet av åttiotalet.
Modellen är byggd i den udda skalan 1:65 för att vara så stor som möjligt, men ändå få plats i bagageutrymmet på en Volvo 145. Järnvägshobbyns skala HO (1:87) skulle ge en för liten modell, medan skala 0 (1:45) skulle ge en något otymplig modell. Under byggets gång visade det sig att den valda skalan har sin motsvarighet i järnvägshobbyns skala S (1:64), vilket ledde till att besättning kunde mönstra på och däcken fyllas med passagerare. Ytterligare efterforskningar gav till resultat att ett antal välgjorda bilar från Schucco i skala 1:66 körde ombord.
Färjan är byggd i trä, med detaljer mässing, plast och trä. Skrovet är spantbyggt med bordläggning i abachi. Överbyggnaden är i vissa delar i 0,4-mm plywood och i andra 1-mm-plywood. Modellens master, dävertar, pollare, mm är tillverkade i mässing, medan livbåtar, livflottar och ankarspel till största delen är i plast. Trädörrarna är tillverkade av ett antal betsade trälister och de femtio trivsamma bänkarna på promenaddäck är tillverkade av 0,4-mm plywood och 0,5-mm mässingstråd.
Modelldata:
Skala 1:65
Längd 1245 mm
Bredd 206 mm
Djupgående 55 mm
Vikt 5,8 kg
Modell av motoryacht i skala 1:20, byggd av Kjell Björn. Den är drygt 90 cm lång och väger ca 4,5 kg . Byggsats från Graupner.
Originalet byggdes 1998 och är i så kallad ”retro-look” med design och färgsättning liknande mahogny yachterna från 30 och 40 talet. Materialvalet är dock modernt och bl a är skrovet i aluminium, målat mahognybrunt. De dubbla motorerna ger en toppfart på 26 knop.
Byggsatsen innehåller många förarbetade delar. Skrovet och överbyggnadens huvuddelar är formade i plast, och trädetaljerna är till stor del utskurna. Rikligt med formsprutade plastdetaljer bidrar till både kortad byggtid och en snygg, intressant modell. På min modell har jag dessutom lagt till en del riktig mahogny, för att ytterligare förhöja utseendet. Även om byggsatsen är till stora delar förarbetad är det en del moment som nog kräver lite byggerfarenhet. Jag kan därför förstå Graupners rekommendation att det inte är en lämplig nybörjarmodell. Men om man inte är rädd för att behöva ha tungan rätt i mun och en stadig hand då och då ger Jules Verne en vacker modell utan att man behöver låsa in sig i hobbyrummet alltför länge. Byggtiden var ca 300 timmar fördelade över ett drygt halvår vintern 2004-2005.
Scratchbyggd modell i skala 1:100 av en rysk isbrytare, byggd av Eric Forsström. Modellen är 205 cm lång och väger drygt 65 kg.
Kiev byggdes i Helsingfors på Wertsilevarvet för den ryska marinen. Hon var på 15.000 ton dödvikt och hade 36.000 hästkrafters maskinstyrka. Framdrivningen var med tre propellrar i aktern. Halva maskinstyrkan var på centerpropellern som stod för huvuddelen av framdrivningen både vid isbrytning och vid vanlig gång. De yttre propellrarna kunde användas för att ge extra kraft, men deras viktigaste uppgift var att vid brytning av kraftig is, genom korta perioder av hårt backande, spola skrovsidan och därigenom göra den ”halare” mot isen. Det är alltså en annan isbrytningsmetod än den som används av de stora svenska isbrytarna, där alla utom Oden har två propellrar i aktern och två föröver. De främre används dels för att spola skrovsidan, dels för att underlätta isbrytningen genom att ”dra undan” vattnet under isen just framför fartyget. Den metoden går inte att använda i så grov is som Kiev konstruerades för. Påfrestningarna på de främre propellrarna och deras maskiner skulle bli för stora.
Kiev hade krängningstankar som användes för att knäcka och komma loss ur isen om man körde fast.
Fartygssidan gick inte rakt upp utan lutade något utåt ju längre upp på skrovet man kom och då fartyget rullade knäckte man isen på sidan. Krängningssystemet hade en pumpkapacitet på 480 ton i minuten. Spanten var satta i 90 grader mot bordläggningen för att ge skrovet den största styrkan. Hennes kapacitet i att bryta is var enligt de uppgifter jag fått 4 meter tjock kärnis, som hon bröt i en fart av 4-6 knop. Fartyget bröt isen med så kallad Arkimedes princip, vilket innebär att hon gled upp på isen och pressade undan den med sin tyngd. Skulle tyngden ensamt inte räcka för att knäcka isen hade hon också en näsa längst ned i stäven som hjälpte till. Jag har flera gånger fått frågan varför bottenfärgen inte är röd. Det är för att man experimenterade fram en speciell bottenfärg som var så stark som möjligt samtidigt som den hjälpte till att glida genom isen så lätt som möjligt.
Kiev var alltså på 15.000 DW och hade 36.000 hp. I dag projekteras en isbrytare om ungefär 45000 DW och 90.000 hP som kan konverteras upp till 100.000 hp! Här arbetar i huvudsak Svenskar och Finländare i ihop, men även Ryssarna är med. Denna isbrytare skall kunna bryta en isränna om 100 meters bredd och detta för att det skall gå 2 supertanker i Östersjön från Finska viken och ned. De får ej hindras av is utan skall gå, jag tror det var, en gång per dygn!
Jag kom över ritningarna till Kiev för mer än trettio år sedan. Min önskan att bygga en modell kom tidigt men av tids- och platsskäl dröjde det innan jag kom igång. Jag valde ju inte direkt det mest hanterliga formatet, men ingenting kan ersätta storlek och tyngd för att ge en modell ett ”värdigt” uppträdande. Modellen är uppbyggd på en kölskena i ett stycke från överkant fören till överkant aktern. På den har jag satt spanten och sågat mycket tumma ”bräder” som är limmade sida vid sida. Sedan har modellen plastats invändigt med matta och utsidan har sedan slipats ned tills att spanten kommit fram. Därefter har utsidan epoxilimmats och epoxilackats till önskad kulör.
Precis som originalet är modellen utrustad med tre separat kontrollerade motorer. Utöver motorerna är även roder och ankarspel styrda via radion. Själva bygget är i stort sett klart, men en del arbete med framdrivning och radiostyrning återstår innan jag är nöjd. De första provkörningarna visade på överhettningsproblem med motorerna. Motorbyten, nedväxling 2/1 och vattenkylning med lindade kopparrör och eldriven kylpump har förhoppningsvis löst det. Lite programmeringsjobb och intrimning av radion återstår också.
Bygget har definitivt givit blodad tand. Nästa projekt väntar otåligt på att Kiev ska bli färdig. Det blir Flygplanskryssaren Gotland i skala 1/100. Ritningarna är redan klara…
Modell efter egna idéer byggd av en mycket ung Mats
Ericson.
Byggd efter egna ritningar/ideér i 13-14 års åldern tillsammans med min farfar. Spant i björkplywood och skrov i hela mahognyfanerstycken som sprayades med grön ”flakespray” (mkt. osmart skulle det visa sig 30 år senare). Båten byggdes med minsta möjliga tonårsbudget och utrustades ursprungligen med två st. 6V-monoperm-motorer med varsin axel, utan radiostyrning. I elfte timmen ersattes dessa av en egenhändigt marinkonverterad OS-pet glödstiftmotor, fortfarande utan RC. Båten stod sedan i torrdocka på diverse bokhyllor och livet gick vidare med familj och riktiga båtar (?!) under trettio år. Efter bygget av Djurgården 3 , föll mina blickar åter på denna båt som det aldrig ”blev något av med”. Efter en examinering beslöt jag mig för att ”lätta” konstruktionen så mycket som möjligt och tidigare överbyggnad ratades mot en ny med kapell akteröver. Skrovet kompletterades med steglister i botten och målades om. Båten är nu utrustad med Graupners lilla inu-drev och en BB 600-motor (vattenkyld) och radiostyrd med en Futaba ER-II. I början hade jag vådliga problem med radioanläggningen, men efter ett mycket trevligt garantibesök hos ”RC-Doktorn” så framkom efter mycket testande, att jag måste ha en antenn för mottagaren uppe på rufftaket för störningsfri mottagning. Min filosofi är att inte ha denna så synlig som annars är praxis. Det visade sig nämligen att det var just den ”häftiga” gröna flakefärgens metallspån som gjorde att RC-anläggningen uppträdde som ett flipperspel! Byggtid: uppskattningsvis 30 år och 350 timmar…..?
Scratchbyggd modell i skala 1:10 av en östersjökoster, byggd av Björn
Bergman. Modellen är knappt 90 cm lång (skrovet 70cm) och väger
ca 3 kg.
Projektet började för ca 30 år sedan med att en arbetskamrat övertalade mig att jag med hans hjälp skulle bygga en båt (i full skala). Han hade en förteckning över ritningar som gjorts av båtkonstruktören John Svensson, verksam i Trelleborg. Jag fastnade för en ”däckad fiskebåt”, eller så kallad östersjökoster. Ritning, daterad 1944, införskaffades men något fullskalabygge blev det aldrig. Istället började jag tillverka köl, spant och stävar till en modell och monterade dem på en arbetsbädd. Där tog bygget en paus på drygt 20 år. I mitten av 90-talet började det klia i byggfingrarna igen, inspirerat av goda vänner som var med i någon konstig hobbyklubb i Katrineholm. Jag plockade fram det gamla ”skelettet” och började bygga. 1998 deltog modellen i sin första tävling och ett par år senare fick hon sitt namn. Jag hade bestämt mig för att döpa modellen efter dagens namnsdag den första gången jag fick över 70 manöverpoäng på en tävling. Tänk vad den kunde ha hetat…
Modellen är byggd helt i trä med klinkbyggt skrov, spant för spant och bord för bord. Flertalet mässingsbeslag är också egentillverkade. Modellen drivs med elmotor och har en 2-kanals HiTec radio. Byggtiden har jag ingen aning om, men gissningsvis någonstans mellan 500 och 1000 timmar, eller 25 år om man så vill.
Scratchbygge av motorkryssare i mahogny. Den är i skala 1:15, en meter lång, väger ca 5 kg och är byggd av Kjell Björn.
Modellen är efter en ritning med följande rubrik: ”Ritning till 15 meter motorkryssare för bankir M. Gzber nr. 376C. Hästholmsvarvet 1 januari 1911. K. Ljungberg”. Måtten utöver längden anges till största bredd 3,10 M och största djup 1,05 M. Farten anges till 9,5 knop med en 37,5 HP maskin. Om hon byggdes, och vilka öden hon i så fall mött, känner jag tyvärr inte till.
Efter mellanspelet med Jules Verne, som är en byggsats huvudsakligen i plast, ville jag tillbaks till scratchbygge i trä. Den här gången skulle det bli ett lustfartyg i mahogny. Jag ville använda samma skala som i mina två tidigare scratchbyggen, 1:15, så de skulle se bra ut tillsammans. Jag ville också ha en modell med en längd på ca en meter. Alltså behövde jag hitta ett original med en längd på ca 15 meter. Jag hade för mig Ivar Krüger haft något sådant och kontaktade Sjöhistoriska Museet i Stockholm för information, och helst naturligtvis ritningar. Där föreslog de den aktuella Ljungberg-konstruktionen och efter en titt på ritningarna nappade jag direkt.
Modellen är ett konventionellt spantbygge med bordläggning i ett lager abati och utanpå det ett lager mahognyribbor. Fördäcket är i mahogny med nåt i furufaner, medan akter- och sidodäcken är i furu nåtat med mahognyfaner. Taket är i mahogny. Jag har byggt modellen med avtagbart tak och relativt komplett inredning. En 6 V motor och fartreglage från Electronize står tillsammans med 2 st 6 V 3 Ah batterier för framdrivningen. Strömförbrukningen är låg och körtiden avsevärd.
Jag har döpt modellen till Luvi efter Luvsjön i Katrineholm, där klubben har sin banan.
Nordsjökutter i skala ca 1:22 byggd av Ulla Larsen. Den är ca 85 cm lång.
Det började med den välkända Billing Boats byggsatsen av Mary Ann i skala 1:33. Modellen var dock väl liten för att klara någon sjö, och det har vi ju som bekant ibland när vi kör. Men vill man ha en Mary Ann så vill man. Underlagen skalades upp och en ny modell byggdes. Den är helt i trä och byggd med plankning på spant, och därefter plastad med tunn glasfiberväv. Den nya Mary Ann var färdig 1984, och fick en ombyggnad 1988 efter några haverier. Sedan dess har den skött sig utmärkt.
Modell av lastfartyg byggd av Hans Annell. Byggsats från Billing Boats.
Modellen är i skala 1:38 och byggd av Lasse Björkström. Den är
knappt 120 cm lång och väger 32 kg. ”Scratchbyggd” på skrov
från Dumas.
Originalet är en högsjöbogserare som byggdes 1975 av Halter Marine i New Orleans för Texasbaserade Jackson Marine Corporation. Hon har minst ett systerfartyg, Dr Jack. Med en längd på 45m, 12m bred och ett djupgående på 6m är Mr Darby en bogserare av modell större, om än inte bland de allra största. Sina första 10 år spenderade hon i farvattnen runt Indonesien, i huvudsak använd för bogsering av oljeplattformar. Sedan några år tillbaks är hon omdöpt till Atlantic Salvor, ägas av Donjon Marine och är baserad i New Jersey. Vad hon gjort under mellanperioden vet jag tyvärr inte. Någon som kan hjälpa till?
Jag såg Mister Darby i Singapore 1981. Hon utstrålade en ”maffighet” som gjorde bestående intryck. När jag några år senare upptäckte att hon fanns som byggsats handlades det direkt. Därefter tog det närmare 10 år innan bygget påbörjades. Ett förråd av icke påbörjade projekt var alltså en ”åkomma” jag hade redan flera år innan jag på allvar började bygga modellbåtar. Åkomman har inte blivit bättre…
När modellen väl blev färdig, nåja – ganska färdig, var det bara skrovet som var kvar av byggsatsen. Resten är scratchbyggt i aluminium (däck), plasticard (överbyggnad) och mässing enligt ritningarna för Mr Darby. Att det blev på det viset beror på att jag ville att modellen skulle vara en bogserare. Inte bara se ut som en. Däcket i 3 mm aluminiumplåt togs till för att få en infästning av vinscharna som orkade med dragkraften, och överbyggnaden i styren för att få tunnare gods runt fönstren och bättre motståndskraft mot vatten. Ännu återstår en hel del arbete med inkoppling av ljus, drivning av radarantenner etc. Med två växlade Astro 25 Marine motorer för framdrivning och eldrivna vinschar (ombyggda och motoriserade fiskerullar) som orkar hantera båtens dragkraft är det här en bogserbåt som gör skäl för namnet. 3-4 personer i en eka är lagom släp. Modellen är ”nedlusad” med funktioner som t ex ankarspel som släpper ner och vinschar upp ankaret, manövrerade bogservinschar och kapstan, fungerande och vrid- samt höj- och sänkbar ”brandspruta”, ljus med bl a individuell matning av alla 9 lamporna i masten, bogpropeller, kylvattenpump, länspump osv. Elsystemet ombord är avsevärt mer komplicerat än på min första bil (Saab V4) och omfattar bl a drygt 30 reläer. Det och radioinstallationen är också förberett för en ännu inte byggd kran med fem olika dubbelriktade funktioner. Radioinstallationen var från början en Graupner 4114, numera utbytt mot MC 24, i båda fallen med tilläggsenheter Multinaut/Multiprop. Hon har också ett system för olika manövrering av de båda drivpropellrarna, beskrivet i artikeln köregenskaper del 3 på annan plats här på KMSK’s hemsida. Lite mer om Dumas som gjort modellen finns i artikeln skepp i öknen. Vikten är 32 kilo och byggtiden hittills ca 750 timmar. Merparten av bygget gjordes under perioden 1995-99.
Scratchbyggd fiskebåt i skala 1:25. Den är drygt 75 cm lång och byggd av Peder Ericson.
När jag konstaterade att min modell av Roxen var för tung för att fungera bra att köra med startade jag nästan omedelbart nästa fiskebåtsprojekt, för en fiskebåt ville jag ha. Den här gången valde jag att bygga en Esbjergskutter. Jag utgick från mallarna till Billing Boats Mary Ann, och skalade upp dem till skala 1:25.
Det här med original är lite komplicerat. Så vitt jag vet har Mary Ann aldrig existerat. Billings byggsats baserades på ett fartyg som hette Navi med nummer E382. Navi är sedan länge upphuggen. Genom mycket forskning, med bland annat flera fotograferingsturer till Danmark, har jag skapat en bild av hur Mary Ann/Navi skulle ha sett ut om hon existerat idag. Den bilden har jag haft till underlag för min modell. Vid NM 2006 gjorde modelldomarna klart för mig att det inte var någon bra ide om jag ville ha bra modellpoäng. En modell skulle vara av ett specifikt och väldokumenterat original, och den skulle visa det originalet dag 1. Det vill säga den dag båten helt ny och utan skavanker lämnade varvet. Därmed basta! Jag vet inte om den tolkningen är sanning enligt Naviga, eller om den bara står för några av domarna vid NM 2006. Om tolkningen är sann är det lite tråkigt för oss som gillar att modellerna visar båtar i realistiska, använda utföranden. Hur som, besviken över modellbedömningen presterade jag mitt livs körning i manöverbanan och bärgade en bronsmedalj i klass F2.
Navi är byggd med 2x5mm furulist som bordläggning på spant av 4mm björk-plyfa, invändigt plastat med epoxy. Däcket är i furulist med nåt av valnötslist. Vallbacken är byggd med kopparplåt och Evergreen-durkplåt på en stomme av mässingsprofil. Styrhytt i furulist klädd med mahogny-paneler och teak för kanter och hörn. Masterna är i mässingsrör och rigen utförd med flertrådig vajer och Robbes luddfria linor. Alla detaljer är byggda i huvudsak av styrén. Drivlinan är med motor och fartreglage från Electronize.
Utöver de rena driftfunktionerna är även belysning, varvalsreglerat motorljud, ljudsignal och radar radiokontrollerade. All fiskeutrutstning är fungerande men inte radiomanövrerad. Luckor och dörrar är öppningsbara. Hur mycket fler funktioner som kommer till beror på tid och motivation. Det är ju fler projekt som konkurrerar om tiden…
Odin är en klubbåt. Den ägs av klubben och har körts i
och utanför tävling av ett stort antal klubbmedlemmar och blivande
medlemmar, som velat prova hur det är.
Modell i skala 1:24 av en bogserbåt, byggd av Arne Larsson. Den är 120 lång och väger nästan 20 kg. Byggsats från Robbe.
Byggsatsen är av den typ där alla huvuddelar till skrov och överbyggnad är färdigformade i ABS plast. Det innebär inte att den är byggd på en kafferast. De ”färdiga” delarna ska skäras/sågas ut och förberedas på olika sätt. Odin har också ett stort antal detaljer som är små byggsatser i sig. Radioutrustningen är från Robbe, utbyggd med extra funktioner. Många av modellens funktioner, med ljud, ljus, brandspruta etc. manövreras via radion. Byggtiden är i storleksordningen 500 timmar.
P 96 var en klubbåt. Den är nu såld till Bo Sjödin, som
en gång i tiden påbörjade
bygget.
Modell i skala 1:24 av en patrullbåt, till största delen byggd av Arne Larsson. Byggsats från Robbe.
Byggsatsen är med alla huvuddelar i färdigformad ABS. Framdrivningen är med dubbla vattenjet aggregat. Det innebär att fartreglaget och manövreringen av skoporna som reverserar vattenströmmen för back är två separata funktioner. En annorlunda körupplevelse. Farten och kurvtagningsförmågan var ganska imponerande. Det var däremot inte hanterbarheten i manöverbanan. Det var backmomenten som ställde till problem. Byggtid ca 300 timmar.
”Perkasa Class” torpedbåt i skala 1:24 byggd av Ib Larsen.
Den är 126 cm lång.
Vosper Company i Portsmouth, England, var pionjärer med gasturbindrift för mindre snabbgående fartyg. Deras ”Brave Class” som byggdes under perioden 1954 - 59 blev en stor framgång. Tre Rolls Royce Proteus gasturbiner gav en fart på 50 knop. Utöver den brittiska marinen såldes vidareutvecklingar av typen också till Danmark, Grekland, Malaysia och Libyen. De fyra båtarna för Malaysia byggdes 1967 och fick namnen Perkasa, Gempita, Handalan och Penderar. Dessa fyra kallas ”Perkasa Class” efter det första fartyget.
Modellen byggdes 1990. Underlaget var en plastmodell i skala
1:72 som skalades upp.
Skrovet är i glasfiber och överbyggnaden i trä. Med en
längd på 126 cm och en bredd på 30 har modellen det där
värdiga uppträdandet på vattnet som inte går att uppnå
med en liten modell.
Polisbåt från 1930-talet i skala 1:15. Pågående bygge hos Björn Bergman.
Vid ett besök i Sjöfartsmuseets arkiv på jakt efter mer information om Östhammar hittade jag en ritning till en snabbgående inspektionsbåt för hamnpolisen i Stockholm. Ritningen var gjord av C-G Pettersson och daterad 1932. Det var någonting i linjerna som tilltalade mig. Beslutet att bygga en modell var nästan omedelbart. Var och när originalet byggdes, vad hon hette och vilka öden hon mött är ännu okänt. Att hon byggdes och var i tjänst hos hamnpolisen är dock helt klart. Foton som polisen har röjer undan alla tvivel på den punkten.
Modellen är byggd på plywoodspant med bordläggning och överbyggnad i mahogny. Däcken är i furu. 2008 har ägnats åt drivlina, radio och provturer. Med lite sista "finlir" under vintern bör modellen vara färdig till säsongstarten 2009.
Modell av en offshore deep V, byggd av Tobias Björkström. Den är ca 90 cm lång och väger drygt 3 kg. Byggsats från Graupner.
Jag fick byggsatsen till Portofino i julklapp efter att jag kört min första tävlingssäsong med en båt jag fått färdigbyggd. Jag var 14 år då och byggde den själv, med en del bistånd med lite mer krävande moment. Den blev väl egentligen aldrig färdig och inget skönbygge direkt, men jag hade mycket roligt med den. Bygget tog nog ca 25 timmar. Ett år senare lade jag ner 10 timmar till på att byta ut kuggväxellådorna mot en variant med remmar. Då slutade den låta som ett tröskverk. Det är många år nu sedan Portofino var i vattnet, men jag funderar ibland på att göra iordning den igen. Med dubbla motorer och dubbla vridbara propellrar var den väldigt bra i manöverbanan. Den var snabb också. De fyra drivaccarna kunde kopplas så spänningen blev 6, 12 eller 24 volt. Med 6 volt var den perfekt för manöverbanan. Med 12 volt körde den ifrån el-versionen av Jet-Stream och liknande. Med 24 volt var den grym. Den hade både farten och utseendet som tilltalar en tonåring, samtidigt som den var väldigt bra att köra manöverbanan med. Jag tror inte Portofino finns att köpa idag, men det finns andra liknande modeller. En omgjord version kallad Portofino II finns fortfarande från Graupner, men den har en fast propeller istället för två vridbara och kan knappast vara lika bra för manöverbanan. Det borde gå relativt lätt att bygga en Portofino som min från Portofino II byggsatsen, men då får man göra lite mer ”konstruktionsarbete” på egen hand.
Modell i skala 1:32 av en torpedbåt, byggd av Lasse Björkström.
Den är 75 cm lång och väger drygt 2½ kg.
Originalet är en 80 fots Elco torpedbåt från andra världskriget. Det byggdes många sådana, men PT 109 är utan tvekan den mest kända. Dess sista kapten var John F Kennedy (senare President) och det har både skrivits böcker och gjorts film om hur båten klövs av en japansk jagare, som inte ens märkte det, och besättningens väg till räddning.
Modellen är en plastbyggsats från Lindbergh, och är utrustad med två motorer och propellrar (originalet hade tre). Den är stabil och lättmanövrerad. Byggtiden var under 25 timmar. Den byggdes under ett par sommarveckor i mitten av 80-talet och hade till helt nyligen en Sanwa 2-kanalare som var mer än 10 år gammal redan då. Så sent som 2003 deltog den i SM. PT 109 är ett utmärkt exempel på hur enkelt, billigt och snabbt det kan vara att bygga sin första radiostyrda skalabåt.
Scratchbygge av fiskebåt i skala 1:25. Byggs av Peder Ericson
Jag ville ha en F2 modell och jag ville att det skulle vara en fiskebåt. Jag bestämde mig för ”Roxen”, efter ritningar ur boken Västkustfiskare, och skala 1:32. Jag räknade om ritningen till min valda skala och satte igång. Originalet var byggt i ek, så vad kunde vara bättre än att använda samma träslag för modellen? Svaret på den frågan är ”något lättare”, men det upptäckte jag inte förrän bygget var klart. Modellen blev tung och låg för djupt i vattnet både för att se naturtrogen ut och för att kunna betraktas som sjösäker. Det var lite nervöst när det kom vågor. All utrustning (radio och drivning) är nu urplockad och modellen står på hyllan. Så småningom räknar jag med att ta itu med den och på något sätt lätta den så sjöegenskaperna blir lite säkrare.
Hamnbogserare byggd av Hans Annell.
Scratchbyggd modell av Norrköpings hamnbogserare i skala 1:32 byggd av
Ib Larsen. Den är ca 105 cm lång.
Originalet byggdes 1974 i Lowestoff, England. Innan den kom till Norrköping tjänstgjorde den hos Röda bolaget i Göteborg och hette Kristian. Norrköpings hamn köpte fartyget för 8 miljoner kronor och ändrade namnet till S:t Olof. 9 februari 1986 kom fartyget till sin nya hemmahamn och inledde sin tjänst som hamnbogserare och isbrytare.
Modellen är byggd efter varvsritningar och egna noteringar
från besök ombord. Materialet är trä och metoden plankning
på spant. Därefter har den fått ett skyddande plastlager
armerat med tunn glasfiberväv. Den blev färdig 1997 och tog ca 1200
timmar att bygga.
Billing Boats modell av en italiensk lyxyacht i skala 1:40.
Modellen är
byggd av Mikael Eriksson, är 90 cm lång, väger c:a 2,5 kg och
körs i klass KFS.
Den här modellen har en lång historia. Den byggdes mellan 1983-84
och gjorde sin tävlingsdebut -85. Jag fick av någon märklig
anledning aldrig ordning på sjöegenskaperna då, utan tröttnade
på modellen och fortsatte att tävla med min gamla modell. Efter
ett par år blev det dock en lyckad comeback för Sea Star med brons
-89 och -90 samt guld -91.
Efter säsongen -92 pensionerades modellen, men den gjorde ytterligare
en (kort) comeback -95. Den här gången var den dock mindre lyckad;
modellen sjönk vid en tävling i Sätrasjön (Linköping).
Efter fem dygn på botten bärgades den av dykare men jag ansåg
nu att båtens saga var all...MEN! Efter ytterligare några år återuppstod
modellen likt en fågel Fenix, i bättre form än någonsin
och har tagit medalj vid samtliga SM mellan -99 och -02 med ett guld -01 som
höjdpunkt. Dessa år har dock inte varit utan problem, bl.a. tappade
jag en strykbräda på den och spräckte skrovet med akuta tätningsbehov
som följd (jag var på väg att åka till en tävling
när olyckan hände).
Modellen som sådan är lättbyggd, det krångligaste är
att lägga däcksplankorna. Byggtiden är c:a 150 timmar. Skrovet
och överbyggnaden är gjorda i plast, lite tråkigt i mitt tycke
då jag föredrar att jobba i trä (sa han som bara har byggt
en träbåt). Om man byter ut originalrodret mot två roder så får
modellen också mycket goda sjöegenskaper. Den är en bra nybörjarbåt.
Samma Billing Boats modell som Mickes, men med en något annorlunda tillblivelse. Till största delen byggd av Peder Ericson.
Peder hittade modellen som ett övergivet projekt i klubblokalen, illa hopsatt och omålad. Han lyckades spåra upp ägaren och köpte modellen med radio och allt för 800 kr. Efter ett par vintrar som deltidsprojekt i klubblokalen var modellen färdig. Den blev då en välkommen present till klubbens entusiastiske junior, Johan. Tävlingsdebut i både klubbtävlingar och NM 2006. Resultaten lovar gott för framtiden.
Smit London
Modell i skala 1:75 av högsjöbogseraren Smit London, byggd av Arne
Larsson. Modellen är 90 cm lång och väger ca 6 kg. Byggsats
från Billing Boats.
Smit London och hennes systerfartyg Smit Rotterdam byggdes i Holland 1975 för Smit International BV. De var sin tids största och starkaste bogserare. Ett tredje snarlikt fartyg, Smit Singapore, byggdes nio år senare. Alla tre är fortfarande i tjänst för rederiet, som efter en företagssammanslagning numera heter SmitWijs. Fartygens namn har också ändrats till SmitWijs London etc.
Smit London, eller Rotterdam som byggsatsen heter, är en ren träbyggsats. Det är ett omfattande projekt med allt från spantbyggt skrov till mycket detaljer med kranar etc. Med en träbyggsats som ska användas ute krävs det också en hel del jobb med ytbehandling för att stå emot vatten och fukt. Där tog jag nog några genvägar. Efter 10 års körning, 1981 till 91, var överbyggnaden i så dåligt skick att jag valde att helt bygga om den. Nu är överbyggnaden scratchbyggd i styren, med träbyggsatsen och modellritningarna som underlag. I det skicket har jag aldrig kört modellen. Den lever nu sitt liv som statisk modell på hyllan. Många andra modeller, bl a flera av mina, visar att det går utmärkt att bygga trämodeller som håller för bruk utomhus. Min Smit London lärde mig vad som händer om man inte är tillräckligt noggrann med ytbehandlingen.
Modell i skala 1:33 av en hamnbogserare, byggd av Jan Olov Persson. Modellen är 87 cm lång och väger ca 6 kg. Byggsats från Billing Boats.
Modell i skala 1:33 av en hamnbogserare, byggd av Arne Larsson.
Modellen är
87 cm lång och väger ca 6 kg. Byggsats från
Billing Boats.
Byggsatsen är egentligen av systerfartyget Smit Nederland, som byggdes i Holland 1979. Byggsatsen är med färdigt skrov i ABS-plast och överbyggnad i trä. Jag tävlade med den några år i början och mitten av 90-talet, innan mitt intresse i byggsatsklassen flyttades över till Odin och senare Train Maersk.
Scratchbygge av ångslupen Tisnare Kanal 2. Modellen är i skala 1:15,
ca 110 cm lång, väger 8,5 kg och är byggd av Kjell Björn.
Ångslup tillverkad 1896 av Ljunggrens verkstad i Kristianstad. Hon levererades till ångslupsredaren Börgesson i Karlskrona och seglade där under namnet Regina. 1918 såldes hon till Tisnare Kanalbolag och omdöptes till Tisnare Kanal 2. Hon skrotades någon gång på 60-talet
Inspirationen kom från en bok om Tisnarbåtar. Några ritningar fanns inte , så jag fick göra egna ritningar och beräkningar. Modellen är utrustad med en Stuart ångmaskin med ¾" cylinderdiameter och ¾" slaglängd. Bygget tog ca 2 år.
Scratchbygge av motorskutan Tisnaren. Modellen är i skala 1:15, 1 meter
lång, väger drygt 7 kilo och är byggd av Kjell Björn.
Motorskutan Tisnaren tillverkades 1912 i Borlänge. Hon var Tisnare Kanalbolagets första fartyg. Hon drevs av en råoljemotor på 14 hp och fick ta 60 passagerare. 1921 såldes hon till Överkalix och gick i trafik på Kalix älv under namnet Nyborg. Hon skrotades i slutet av 60-talet.
Inspirationen kom från samma bok som för Tisnare Kanal. Även i det här fallet var originalritningar inte att tänka på. Det var bara att börja rita och göra egna beräkningar, men det gjorde inget . Det var både roligt och stimulerande. Modellen drivs av en elmotor och tog ett år att bygga.
Scratchbygge med den kända atlantångaren som förebild. Skalan är
1:160 vilket innebär en längd på 168,5 cm, bredd 17,6 cm och
en höjd från köl till toppen av skorstenarna på 33,5
cm. Vikten kommer att bli ca 16 kg. Modellen är
under byggnation av Mikael Eriksson.
Jag blev intresserad av Titanic i mitten av åttiotalet då jag
läste en bok av Clive Cussler som heter ”Lyft Titanic”. Boken
i sig är full av felaktigheter men den skapade ett intresse och sedan
dess har jag läst ett antal faktaböcker som kommit i min väg
och fascinerats av historien och hennes skönhet och storlek. Som modellbyggare
infann sig naturligtvis snart tanken att bygga en modell av henne. Dock avskräcktes
jag i många år av svårigheterna med ett sådant bygge.
-97 bestämde jag mig för att i alla fall göra ett försök
att bygga henne. Jag inhandlade Minicrafts plastmodell i skala 1:350 och mätte
upp skrovet på den modellen. Detta för att jag på den tiden
inte visste vart man kunde få tag på riktiga modellritningar (Idag
finns det i efterdyningarna av Titanic-filmen ritningar på ganska många
ställen att få tag på och det finns också flera fina
byggsatser. Det är också många som har byggt modeller och
en hel del av dessa är så fina att jag får riktigt dåligt
självförtroende.). Resultatet från uppmätningarna lade
jag in i CAD-systemet på jobbet och gjorde med utgång från
dem en 3D-modell. Utifrån den 3D-modellen genererade jag sedan ritningar
i skala 1:160.
Jag hade tänkt bygga henne i trä och kom så långt att
jag hade sågat ut alla spant, satt upp dem på kölstocken och
påbörjat bordläggningen, när jag fick ett tips från
Lasse Björkström om vart jag kunde få tag på riktiga
modellritningar. När jag hade köpt dessa ritningar konstaterade jag
till min fasa att jag inte lyckats speciellt bra med min uppmätning av
för- och akterskepp... Jag kasserade min trämodell och bestämde
mig i samma veva för att prova på att göra skrovet i glasfiber.
Sagt och gjort, jag tillverkade en plugg utifrån de nya ritningarna och
skulle gjuta en form på den när nästa chock kom: formen fastnade
på pluggen och jag fick skrapa loss pluggen bit för bit. Detta innebar
att både formen och pluggen var oanvändbara, men efter ett intensivt
spacklingsarbete kunde jag använda formen som skrov. Den blir något
för stor men jag orkade faktiskt inte börja om igen...
Efter detta kom nästa stålbad: är det någon som har försökt
att mäta ut c:a 1100 hål för ventiler och sedan borra dessa?
Jag har gjort det och vill inte göra om det, i alla fall inte på mycket
lång tid.
Det senaste som hänt är att jag har filat upp de c:a 170 fyrkantiga
fönstrena som finns i skrovet.
Då jag har andra tidskrävande fritidsintressen går det tämligen
långsamt med det här bygget. Eftersom jag mest har byggt betydligt
enklare båtar känns det också ibland som jag har tagit mig
vatten över huvudet med den här modellen, men det mesta brukar ju
gå att lösa till sist så det ska nog förr eller senare
bli en färdig modell av den här också. Jag har i alla fall
roligt och lär mig en hel del under tiden.
Modell i skala 1:100 av ett containerfartyg, byggd av Arne
Larsson. Den är
160 cm lång och väger ca 20 kg. Byggsats från
Deans Marine.
Train Maersk är ett av fyra systerfartyg. Hon levererades i maj 1990. Fartygstypen är utrustad för att kunna trafikera hamnar som saknar såväl kranar som bogserbåtar för hantering av stora containerfartyg. De har därför dels en stor containerkran, dels kraftiga bog och akter-thrusters (en ”bogpropeller” i aktern) för att kunna lägga till utan bogserbåtsassistens.
Jag gick länge och var sugen på att bygga något stort tank- , last- eller containerfartyg. En modell i Norwegian Modellers katalog såg intressant ut. När jag väl bestämde mig för att beställa den hade tillverkningen upphört. Snopet! Ganska snart därefter såg jag en annons för en ny modell från Deans Marine – Train Maersk. Ingen utdragen beslutsprocess den här gången, utan omedelbar beställning. Train Maersk är en stor modell. Det finns inga möjligheter att hantera den själv när den ska i och ur vattnet. Det uppvägs mer än väl, tycker jag, av den tyngd och värdighet i uppträdandet som en stor modell har. Då ett av huvudsyftena med originalet är att kunna manövrera i trånga hamnar på egen hand är modellen relativt hanterbar i manöverbanan, om det inte är för mycket sidvind. Byggsatsen är med skrov och däck i glasfiber, överbyggnad och andra detaljer i styren, samt beslag i vitmetall och mässing. De medföljande containerattrapperna att ställa på däck såg i mina ögon inte alls bra ut. Jag har istället använt containrar avsedda för modelljärnvägar. Bygget tog någonstans mellan 1000 och 1500 timmar och gjordes under en tvåårsperiod fram till våren 2000. Modellen har en Multiplex Europa radio och är utrustad med en del extrafunktioner, där de viktigaste är fungerande bog- och akterthrusters.
Modell i skala 1:32 av ett av Kanadensiska kustbevakningens underhållsfartyg för sjömärken, byggd av Tobias Björkström. Den är 85 lång och väger ca 10 kg. Byggsats från Model Slipway.
Jag köpte byggsatsen till Tsekoa året efter att jag byggt Portofino. Jag tror jag var 15 år, och jag ville ha en ”riktig” modell. Även om det var ett färdigt glasfiberskrov och övriga delar att skära ut ur förtryckta styrenark var det oerhört mycket mer jobb än vad jag föreställde mig, eller hade tålamod för. Den har aldrig varit i närheten av att bli färdig. Missnöjd med hur den sett ut har jag under åren rivit och börjat om flera gånger. Var det ett misstag att köpa den? Det tycker jag absolut inte. Genom det färdiga glasfiberskrovet gick det fort att få den körklar. Att få till däcket och huvudkonturerna av överbyggnaden, båda i styren, tog inte heller någon evighet. Den var ”användbar” efter relativt lite byggtid. Jag har kört fyra hela SM-säsonger med den och lyckats vinna guld i både junior och seniorklass. Med stabil gång, dubbla propellrar och bogpropeller var den nära nog idealisk för manöverbanan. Jag har både haft roligt och lärt mycket på att bygga och bygga om. Byggtiden är ett stort frågetecken. Kanske 50 timmar till första SM-starten, men därefter? Ingen aning! Den var nog mer färdig efter 50 timmar än vad den ser ut att vara idag…
Scratchbyggd modell av en tysk sjöräddningsbåt i skala 1:14,
byggd av Ib Larsen. Den är ca 75 cm lång.
Originalet byggdes av Abering und Rasmussen i Bremen-Lemwerder och togs i tjänst 1948. 10,6 meter lång och 2,9 meter bred med ett djupgående på 0,7 meter måste den betraktas som en liten sjöräddningsbåt, men väldigt sjövärdig. En dieselmotor på 60 PS gav en fart på 8 knop. Efter nästan 30 års tjänst blev den muséebåt på Sjöräddningsmuséet i Neuharlingersiel 1977 där den fortfarande finns kvar.
Modellen är byggd i tunn mahogny. (Måste rimligen
vara ett avsteg från Ibs vana att använda trä från den
egna tomten? Red:s anm.)
Scratchbyggd modell i skala 1:38 av Waxholmsbolagets MS Vaxö, byggd av Lasse Björkström. Modellen är en meter lång och väger ca 2,5 kg.
Waxholmsbolagets 5 så kallade V-båtar, varav Vaxö är den yngsta, byggdes mellan 1989 och 1993 på Oskarshamns varv. Med plats för 340 passagerare och en marschfart på 22 knop tog de omedelbart över som en uppskattad stomme i skärgårdstrafiken under alla säsonger utom vintern. I sällskap med den yngre halvsystern Saxaren fyller de fortfarande den rollen och lär fortsätta med det under många år till. Mycket god manöverförmåga tillsammans med bogvisir och hydraulmanövrerad landgång möjliggör snabba tillägg vid de många bryggorna.
Modellen är byggd i epoxilaminat och styrenplast, med vissa detaljer i mässing. Det är ett rent scratchbygge där de enda fördigköpta detaljerna (utöver motorer och radio) är skeppsklockan, flaggan och propellrarna. Samtliga luckor och dörrar är öppningsbara och de radiostyrda funktionerna inkluderar bl a bogvisir, landgång och åtta olika ljusfunktioner. Det absolut svåraste med bygget var vikten. Originalet är ett lättviktsbygge i aluminium och den 100 x 20 cm stora modellen med bl a 3 drivmotorer och bogpropeller får inte väga mer än ca 2,5 kg. Då den tekniska utrustningen ombord tar upp ca hälften av det blir det inte speciellt mycket över för själva modellen, men det gick alltså. Byggtiden är knappt 3000 timmar (2912 loggade timmar) från augusti 2001 till januari 2008. Bygget är beskrivet i en serie byggrapporter under artiklar här på hemsidan.
Modellen är i ungefärlig skala 1:200 och byggd av Lasse Björkström.
Den är drygt 130 cm lång och väger 8½ kg. Byggsats från
Nichimo.
Yamato var med god marginal världens genom tiderna största slagskepp (i tonnage och beväpning, amerikanska Iowa-klassen är några meter längre). 253m lång, deplacement över 70.000 ton, huvudbeväpning 9 st. 46cm kanoner som kunde skjuta 1,5 ton tunga projektiler drygt 42 km. Hon byggdes i Kure, Japan. Sjösattes augusti 1940 och togs i tjänst 16:e december 1941, nio dagar efter Pearl Harbor. Hon var det första i en planerad serie på fyra fartyg. Endast ytterligare ett, Musashi, färdigställdes som slagskepp. Nummer tre, Shinano, konverterades under byggtiden till andra världskrigets största hangarfartyg. Nummer fyra avbeställdes och skrotades strax efter byggstart. Tanken bakom Yamato-klassen var att den skulle vara överlägsen varje slagskepp som kunde passera Panamakanalen. Japanerna räknade (helt riktigt visade det sig) med att amerikanerna inte skulle bygga större än att de kunde passera kanalen. Vad som däremot var fel var antagandet att andra världskriget till havs skulle domineras av slagskepp. Det var istället hangarfartygen och deras flyg som tog herraväldet. Yamato sänktes 7:e april 1945 av amerikanskt hangarfartygsbaserat flyg, precis som hennes systerfartyg knappt sju månader tidigare. Hon var då på vad som av de flesta betraktas som ett självmordsuppdrag att störa den amerikanska landstigningen på Okinawa. 2498 man följde henne i djupet. Dykningar har visat ett svårt sargat och sönderbrutet vrak på drygt 300m djup. Yamatos sekundära artilleri och luftvärn modifierades kraftigt i flera steg under hennes relativt korta existens. Modellen visar Yamato som hon såg ut vid slaget i Leyte-bukten, oktober 1944. Det var det enda tillfälle under hela hennes ineffektiva karriär då hon gjorde vad hon var avsedd för, avlossade sitt huvudartilleri mot fientliga fartyg.
Byggsatsen från Nichimo är en så kallad plastmodell, dvs. formsprutad. Med en längd på ca 130 cm är det kanske den största plastmodell som finns? Byggsatsen har kompletterats med bl a fotoetsade mässingsdetaljer, trädäck och individuellt manövrerbara kanontorn. De fyra propellrarna drivs med var sin motor. Detsamma gäller de tre huvudkanontornen och den kombinerade avståndsmätaren/radarantennen. Modellen har också rökaggregat och möjlighet att reversera ena eller andra yttre propellern relativt de övriga tre. Ursprungligen hade den en Graupner D8 radio, en helt finessbefriad 4-kanalare, och alla funktioner styrdes med olika kamskivor och mikrobrytare. Nu delar den MC 24 med mina övriga modeller. Byggtid ca 600 timmar.
Högsjöbogserare i skala 1:90 byggd av Hans Annell. Den är 90
cm lång. Byggsats från Billing Boats
Originalet byggdes 1963 i Holland.
Scratchbygge av ångfartyget Östhammar i skala 1:24 byggd av Björn Bergman. Modellen är 126 cm lång.
Någon gång under senare delen av 90-talet var jag på en middagskryssning i Stockholm med Strömma Kanalbolagets S/S Enköping. Ombord satt en gammal turlista som visade att fartyget tidigare hetat Glafsfjorden. För en Värmlänning uppväxt vid Galfsfjorden väcktes intresset. En modell av Glafsfjorden skulle vara roligt att ha. Jag började leta efter ritningar, utan att hitta speciellt mycket. Däremot hittade jag en bok med en hel del fakta om fartygets historia. Det visade sig att hon haft ett stort antal namn, där det ursprungliga var detsamma som det nuvarande, dvs. Enköping. Hon byggdes 1868 i Oskarshamn för traden Enköping - Stockholm. Sedan dess har hon byggts om rejält flera gånger. Mitt letande har omfattat Sjöhistoriska museet, Stockholms Stadsmuseum, Strömma Kanalbolaget, Nordiska Museet, diverse hembygdsföreningar osv. Resultatet i form av dokumentation för Glafsfjorden var magert. I boken jag hittat fanns däremot en del ritningar för ursprungsversionen. I brist på annat valde jag att använda de ritningsunderlagen, åtminstone för skrovet. Då stäven ändrades strax efter förra sekelskiftet behövde jag hålla mig till perioden före det, vilket var långt innan hon var Glafsfjorden (1915-1935). Lite synd tyckte jag då, men nu har det gått över. Jag hittade några relativt bra fotografier från den period hon hette Östhammar (1884-1900), så jag valde att bygga det utförandet. Baserat på bilderna och ursprungsritningarna gör jag egna underlag för överbyggnad och detaljutförande.
Våren 2004 var skrovet och överbyggnadens huvuddelar klara och under den följande vintern kom jag så långt att det sommaren 2005 var klart för en första provtur. Hon låg rätt i vattnet och klarade körning framåt med godkänt resultat, men vid backning fanns mycket mer att önska. En förstoring av rodret inom det tillåtna reglementet (fördubbling av den skalariktiga roderytan tillåten i klass F2) gjorde inget underverk, men nu är det i alla fall möjligt att klara backmomenten om det inte blåser för mycket. Vintern 2006 ägnades åt ett stort antal detaljer, flera av dem med stöd av ritningsjagande på Sjöhistoriska Museet, och nu ser hon relativt färdig ut. Naturligtvis finns det fortfarande massor av detaljer att lägga till. Vi får se hur många av dem jag tar mig tid till.