Skepp i öknen

 

I ett industriområde i utkanten av Tucson i staten Arizona, USA, ligger Dumas Products Inc, kanske mer känt som Dumas Boats. Dumas är en av USA’s största tillverkare av byggsatser och tillbehör för radiostyrda skalabåtar och fartyg. På programmet står också bl a olika typer av ”fortåkar-båtar” och friflygande flygplansmodeller. Det var här byggsatserna för mina modeller av Mister Darby och Chris Craft Barrelback, och den ännu inte påbörjade American Enterprise, såg dagens ljus.

En anonym pensionär i en oansenlig entré. Två kraftcenter i den amerikanska modellbåtsvärlden.

 

 

Dumas startades i förra seklets mitt och hade under de första 10-15 åren skiftande framgångar. I mitten av 60-talet togs verksamheten över av Jay Brandon, känd som ”J” i hela den amerikanska radiobåtvärden och så nära en legend man kan bli inom vårt område. Han startade en kraftig satsning på utökat sortiment och drev på ett drygt decennium upp företaget till den position det håller än i dag.

En vacker mahognymodell av Edsel Fords privata båt.

 

 

När jag i höstas under en konferens i Phoenix fick en halvdag över var valet av utflyktsmål lätt. I och för sig är Arizona fullt av sevärdheter. Grand Canyon, en av världens största meteorkratrar och London Bridge skeppad över Atlanten och uppbyggd sten för sten är några av dem. Men vad är det jämfört med en äkta modellbåtstillverkare? Jag skulle naturligtvis hälsa på ”min gamle vän J” (vi hade träffats en gång vid en modellbåtsmässa i Los Angeles 15 år tidigare).

Ett uppdrag att bygga en utställningsmodell av en sportfiskebåt under framtagning resulterade i en modellbyggsats. Fullskalabåten blev visst aldrig färdig. Utställningsmodellen ligger på en lagerhylla.

 

Ett telefonsamtal till Tucson verifierade att jag hade rätt adress. J hade pensionerat sig för några år sedan och företaget drevs nu av hans son Rob Brandon. Jag var hjärtligt välkommen. Efter två timmars bilåkande genom en öken smyckad av lite vilda-västern-klippor var jag där. Mitt i öknen, platt, torrt och varmt, knappt 15 mil norr om mexikanska gränsen. En av de sista platser i världen man förknippar med båtar!

När jag parkerar tvärs över gatan från Dumas och går mot byggnaden är en äldre gentleman samtidigt på väg in genom entrén. Han går mycket sakta stödd på en stadig käpp med fyra fötter. När jag kommer ikapp honom i entrén känner jag igen honom. Det är J som kommit på ett av sina veckoliga besök till sitt livsverk. ”Det går inte att hålla sig borta”, förklarar han senare ursäktande. Efter en stunds samtal i receptionen, där jag också fotograferar några prototyper och utställningsmodeller, frågar J om jag har lust med en rundvandring. Enda villkoret är att jag måste tåla hans promenadtakt. Jag tackar glatt ja. ”Jag behöver motionen och det är roligt att berätta för någon som vill lyssna”, säger han. Därefter följer en två timmar lång djup inblick i en person och ett företag som är intimt förknippade med modellbåtshobbyn i USA.

Dumas köper furuplywood i Finland och Mahogny i Sydostasien. Man gör all sågning, skärning och stansning själva. Numera har man också börjat använda laserskärning av plywood. Man gjuter alla sina beslag och skickar dem på kromning i stora partier. Det blir för dyrt annars. ”När vi får tillbaks en omgång från kromning tar det två dagar att sortera delarna” berättar J. ”Allt kommer i en enda hög”. I ett hörn av byggnaden ligger verkstaden där man tillverkar alla axlar, hylsor, lagringar etc. I en lokal i andra ändan av kvarteret gjuter man glasfiberskrov. ”För att slippa lukten här” säger J.

Skuren balsa I mängder.

Plywoodförråd.

Verktygen för att stansa plywood till alla olika byggsatser.

Maskinparken för axlar, hylsor, lager etc.

Tillverkningen är mycket hantverksmässig. Det är så långt från löpande band och automation man kan komma. Ett tjugotal anställda, en del på varierande deltid, har i de flesta fall varit många år i företaget. Intrycket är av ett familjeföretag med ett antal vänner och närboende som hjälper till. ”I motsats till vad man kanske kan tro är Tucson en utmärkt plats för sådan här verksamhet” berättar J. Klimatet är perfekt utan fukt och röta och utan stora behov av varken uppvärmning eller kylning. Det går utmärkt att ha kraftig ventilation utan någon speciell luftbehandling. En gigantisk ”parkeringsplats” för avställda trafikflygplan som jag passerade på vägen understryker klimatets lämplighet för att få material att må bra under lagring.

Den del där vi tillbringar längst tid under vår rundvandring är prototyphörnet. Ritningsunderlagen för ”mina” modeller granskas och J berättar om efterforskningar och ursprung. Han fick syn på en bild av Mister Darby i en tidning, och tyckte hon såg mäktig ut. Varvet, Halter Marine i New Orleans, kontaktades och J reste dit. Med sig tillbaks hade han inte bara de erforderliga underlagen för Mister Darby, utan också för American Enterprise. Hon var ett experimentbygge, avsedd att frakta personal och förnödenheter till oljeplattformarna utanför Louisianas kust. Bara drygt 15 meter lång och utrustad med tre vattenjet-aggregat, varav ett gasturbindrivet, var hon grymt snabb. En djupt V-bottnad offshore racer med passagerarutrymme. J berättade att han blev förälskad i hennes linjer och omedelbart bestämde sig för att göra en modell. Bristen på fungerande vattenjetaggregat vid den tiden tvingade fram valet av vanliga propellrar för modellen. Efter ett decennium som arbetsbåt i mexikanska golfen fick American Enterprise en mindre passagerarkabin bakom originalhytten och ett nytt liv som utflyktsbåt från San Diego i Kalifornien ner längs den mexikanska stillahavskusten. Jag såg henne i San Diego någon gång under 80-talets senare hälft. I mitt byggrum under en massa färgburkar ligger en broschyr om hennes dagturer till Ensenada. Och byggsatsen ligger som sagt på hyllan sedan jag köpte den 1985. Dags att ta fram? Tre vattenjetaggregat varav minst ett med förbränningsmotor, frikoppling, elstart och vattenpump för kylning? Skulle definitivt ta begreppet ”skalamodellbåt” till områden där vi i dagsläget inte rör oss. Ritningarna från Halter Marine möjliggör ett F2 bygge. Intressant, men projektkön är ganska lång.....

American Enterprise, båten J hittade när han letade dokumentation för Mister Darby.

 

American Enterprise igen.

J visar ett antal prototypbitar för Darby och berättar om försök med glasfiberdäck, för att kunna fästa vinschar som orkar dra något. När jag berättar att det enda jag använt ur satsen är skrovet, att däcket är aluminium och överbyggnaden styren, skrattar han till. ”Du är inte ensam” säger han. ”Darbys utseende uppmuntrar till hårt arbete och det klarar hon inte i det utförande däck och överbyggnad har i satsen”. En byggsats som hade orkat det hade dock blivit för dyr och komplicerad för att sälja, tror han. J valde troligen rätt. Mister Darby är en av USA’s mest sålda skalabåtbyggsatser under de senaste 20 åren.

Åter ute i receptionen har samtalet glidit in på Dumas serie med Chris Craft modeller. J’s son Rob har nu också anslutit. De berättar om åratal av förhandlingar för att få tillgång till ritningar och rätten att använda varumärket. Vi har tidigare pratat om mitt pågående bygge av 1940 års Barrelback, och Rob tar fram deras utställningsexemplar. Det räcker med en blick för att inse att jag har MYCKET jobb framför mig. Jag kommer aldrig att med någon behållning kunna titta på min egen modell om den inte åtminstone närmar sig utförandet på vad jag ser framför mig.....

Perfektion som inspirerar.

 

Ett sista foto på J med Barrelbacken i bakgrunden. Handskakning. Tack för runduren och guidningen. Full av intryck och inspiration vänder jag kylaren mot Phoenix. För att vidareutveckla Darby? Starta bygget av American Enterprise? Eller för att försöka matcha Dumas eget bygge av Barrelbacken? En del mycket goda råd fick jag med mig för alla tre alternativen, och en stående inbjudan att höra av mig närhelst jag behövde fler.

J och Barrelbacken. Tack för den här gången.

 

 

 

 

 

Lasse Björkström
2001-05-22