Vaxö del 8 - Sista byggvintern

 

Vaxö-bygget som pågått sedan augusti 2001, är nu klart. Här är sista byggrapporten i en serie som alltså blev 8 delar.

 

 

I förra rapporten, i slutet av april 2007, skrev jag att jag räknade med sänkt byggtakt under sommaren. Det levde jag upp till. Det finns så mycket annat att göra på sommaren. Under perioden maj - september nådde jag inte ens upp till 10 loggade byggtimmar, men i oktober öppnade varvet på allvar igen. Det här var vintern Vaxö skulle bli färdig.

Turordningen på det som återstod var i stort sett given. Kommandobryggan måste göras innan jag kunde montera motorerna för radarantennerna och de måste på plats innan jag kunde göra eldragningen. Och eldragningen ville jag ha klar innan jag gjorde fönsterspolningsutrustningen och tilläggningslinorna eftersom det skulle vara svårare att lägga överbyggnaden på sidan när de var monterade. Således, först till kommandobryggan.

Dags att ta fram den ”balja” för kommandobryggan jag gjorde när jag byggde överbyggnaden (byggrapport nr. 5). Här hade jag medvetet gjort en förenkling. Egentligen skulle en sektion i mitten av bakväggen på bryggan gå ca en cm längre bak. Det hade jag avstått från för att kunna göra en stark infästning för masten, som står rakt över den sektionen. Det känns fortfarande som en klok eftergift. Layouten för bänkar och konsoler fanns på ritningen. Det var bara att bygga upp i styren (bild 1). I allt övrigt följde jag det stora antal bilder jag tagit vid två tillfällen. En uppsättning bilder från mitten av 90-talet visade utrustning och färgsättning under Vaxös tidiga år och tjänade som huvuddokumentation. En annan uppsättning mer detaljerade bilder tagna 2005 gav ytterligare information om den utrustning som fortfarande var kvar från de tidiga åren. De olika detaljernas mått tog jag fram genom att syfta på bilderna. En gammal laptop PC från 1994 och arbetsstolen i min hobbyverkstad fick också ställa upp som förlagor för måttagning (bild 2). Skepparen är byggd av modifierade delar från generalerna Eisenhower och Macarthur i Tamiyas sats Famous Generals i 1/35. Andra delar från satsen ingår i andra figurer ombord. Att skepparen står upp, med högerhanden vid de tre gasreglagen och vänsterhanden vid de två joysticken för roder och bogpropeller, tyder på att han är mitt i en tilläggningsmanöver. Bryggan blev nästan en modell i sig och var nu klar att monteras in i överbyggnaden (bild 3).

 

                                                               
Bild 1               Bild 2

Bild 3

 

Ett par detaljer återstod att bygga innan det var dags för elsystemet. Den ena var fyra identiska lampor varav två skulle sitta på taket och lysa upp fördäck och de andra två på skorstenarnas utsida för att lysa upp Waxholmsbolagsemblemen. Jag hade fått tips om några mikrolampor som Kjell & Company sålde. De var väldigt tilltalande i storlek, men visade sig ge så dåligt ljus att de inte fyllde någon annan funktion än att markera att de var lampor. Jag använde istället 2 mm glödlampor liggande i en 3 mm u-profil i mässing, med gavlar i styren och reflektor av krom-folie (bild 4). Den andra detaljen var drivmotorerna för radarantennerna (bild 5). En monterades under kommandobryggan och driver sin antenn via en rak 0,5 mm mässingstråd. Den andra sitter i vinkel på mastinfästningen och driver sin antenn via en 0,5 mm pianotråd som går i en båge upp genom ett stag i masten. På det sättet kunde jag undvika synliga axlar eller stag som inte finns på originalet (bild 6 och 7).

                                                           
Bild 4               Bild 5

Bild 6               Bild 7

 

Nu var det dags för ledningsdragning och manövreringskretsar för de radiokontrollerade funktionerna, som (utöver manövrering, bogvisir och landgång) är;

• Gångljus (4 lampor).
• Ankarljus (1 lampa).
• Varningsljus för begränsad manöverförmåga (2 lampor).
• Däcksbelysning övre- och akterdäck (16 lampor).
• Däcksbelysning fördäck (2 lampor).
• Belysning av skorstenarnas utsidor (2 lampor).
• Strålkastare framåt (5 lysdioder).
• Strålkastare bakåt (2 lysdioder).
• Signal (1 summer)
• Radarantenner (2 motorer)

Samtliga lampor har märkspänning 6V. Detsamma gäller motorerna för radar. Summern är 12V. Lysdioderna ska ha 20mA och ger ett framspänningsfall på drygt 3V. De måste alltså kopplas in via förkopplingsmotstånd för att ta ner strömmen till önskat värde. Huvudspänningen i Vaxö är 7,2V och jag ville av viktskäl undvika ett extra batteri för funktionerna. Den Nautic-Expert modul jag använder för att kontrollera funktionerna kan bara hantera en spänning för samtliga funktioner. Jag valde att med en spänningsregulator ta ner batterispänningen till ca 5V som jag matade in till Nautic-Expert modulen. Den 5V spänningen används för samtliga lampor. Det ger ett lite svagare ljus och längre livslängd än att mata med 6V, för att inte prata om 7,2. Jag betraktar båda som fördelar. Däcksbelysningen med sina 16 lampor drar mer än vad Nautic-modulen tål på en utgång, så den matas via ett relä. Övriga lampor matas direkt från modulen. Radarmotorerna är kopplade i serie och matas också med 5V från modulen. De får alltså ca 2,5V var, vilket är ganska långt från märkspänningen på 6V. Resultatet är i stort sett ljudlös gång och ett varvtal på antennerna som är mycket nära originalet.

Strålkastarna, som har lysdioder istället för lampor, matar jag med 7,2V via reläer och förkopplingsmotstånd. Reläerna manövreras med 5V från modulen. Att jag matar med 7,2V istället för 5V beror främst på att jag inte tänkte på att Nautic-modulen bara kan hantera en spänning för sina 16 utgångar. När jag upptäckte det hade jag redan provat ut matningen med förkopplingsmotstånd och lysdioderna kopplade två och två i serie (vilket knappast går med 5V). Istället för att göra om hela matningen för 5V lade jag in reläerna och behöll 7,2V. Varje modellprojekt innehåller ett antal ”wow-ögonblick”. Första gången jag slog på de fem strålkastarna framåt var ett sådant. Inifrån min verkstad är det ca 7 meter till bortre väggen i gillestugan utanför. På det avståndet var ljuset fullt tillräckligt för att läsa texten på en karta som hängde på väggen. Långt ifrån vad som skulle godkännas som läsljus, men fullt tillräckligt för att se vad det stod. Ska bli mycket intressant att testa utomhus vid någon mörkerkörning i sommar.

Även summern, med 12V märkspänning, matas direkt med 5V. Det innebär låg ljudnivå och det är lika bra, för den låter illa. Ett pipande ljud med alldeles för hög frekvens. Jag har hittat ett ljudsystem som har både rätt signalljud och rätt motorljud för Vaxö. Problemet är att det väger för mycket, speciellt högtalaren. Första ”uppgraderingen” efter att Vaxö blivit färdig blir troligen ett byte till LiPo batteri och kanske några andra åtgärder för att vinna vikt och kunna bära ljudsystemet. Under tiden får den fåniga summern så gott den kan illustrera att det finns en signalfunktion ombord.

Alla funktioner listade ovan utom signalen sitter i överbyggnaden. Det var alltså 36 olika strömförbrukare som skulle kopplas ihop i 9 individuellt styrda kretsar och sedan kopplas över från överbyggnaden till skrovet med någon säker och lätt isärtagbar koppling. En av kretsarna, däcksbelysningen, skulle också kopplas vidare till däcksalonghuset. Jag brukar normalt försöka göra relativt ”snygg” ledningsdragning och använda skruvplintar för att underlätta senare isärtagning för eventuella uppgraderingar eller reparationer. Här valde jag dock metoden ”råttbo” och frihängande lödningar med krympslang (bild 8). Motivet var att spara vikt. Plintarna eliminerades och ledningarna blev lite kortare. I en lödd kabelhärva är det också lättare att gå in efteråt för reparationer eller ändringar om inte alla ledningar ligger hopstrappade i klump. För kopplingen mellan modellens olika delar använde jag modulkontakter från data/telekom världen (bild 9). En åtta- och en sexpolig mellan överbyggnaden och skrovet samt en fyrpolig mellan överbyggnad och däcksalong. Modulkontakterna är små, lätta, och oerhört enkla att koppla ihop och isär. Mellan skrovet och överbyggnaden har jag kontakter i båda ändar av kablarna så jag kan ta bort dem helt när jag tar isär delarna för något underhåll.

 

                                                               
Bild 8                Bild 9

 

Bild 10 visar huvuddelen av ledningsdragningen i skrovet. Det är en kompakt mängd ledningar, främst mellan Nautic-modulen och modulkontakterna till överbyggnaden, direkt och via reläer. På balsa/glasfiber bryggan över drivmotorerna sitter, nerifrån och upp på bilden, ett laminat med spänningsregulatorn och de två reläerna för strålkastare framåt och bakåt, den sorgliga summern, reläet för däcksbelysningen, samt de 6- och 8-poliga modulkontakterna till överbyggnaden. Att reläet för däcksbelysningen är så stort jämfört med de för strålkastarna beror dels på att det ska hantera mer ström, dels på att jag här ville ha ett bistabilt relä. Ett sådant relä drar ingen manöverström annat än när det slås om, medan ett ”vanligt” relä drar ström hela tiden det är tillslaget. Då jag räknar med att däcksbelysningen kan vara påslagen långa perioder, till skillnad från t ex strålkastarna, ville jag undvika kontinuerlig strömförbrukning på det reläet.

För att enkelt kunna slå på och av elsystemet, och även ladda batteriet utan att ta ur det, monterade jag två strömbrytare och två laddkontakter så de sitter direkt innanför entrédörrarna från fördäck (bild 11 och 12). Det är tveksamt om jag någonsin kommer att använda laddkontakterna då det är så lätt att lyfta på däcksalonghuset och ta ur batteriet. Strömbrytarna, en i batterikretsen och en kopplad till det fartreglage som innehåller batterielimineringskretsen för matning av radioinstallationen, är dock oerhört praktiskt att ha så lättillgängliga. Som det är idag skulle det naturligtvis räcka med en strömbrytare och en laddkontakt, men här är det förberett för att ha separat batteri för radion. Lite inkonsekvent med tanke på den nästan hysteriska viktjakten i övrigt, men vem har sagt att man måste vara konsekvent i alla led?

 

                                                                 
Bild 10             Bild 11

  
Bild 12

 

El- och radiosystemen klara. Nu var det bara att släcka ner i arbetsrummet och leka med alla ljusfunktionerna (bild 13 och 14).

 

                                                                 
Bild 13             Bild 14

 

Allt som innebar jobb inne i överbyggnaden (till den dag något behöver repareras eller jag bestämmer mig för att installera innebelysning) var nu klart. Fönsterspolningsutrustningen på huvuddäck stod i tur. Den byggdes upp av 1,5mm styrenstång och 0,5mm mässingstråd på en jigg av en plywoodribba (bild 15). Jiggen användes också för att borra hålen i överbygganden, vilket gav perfekt passning. I alla fästpunkter och på alla munstycken sitter också små tillskurna kvadrater respektive trianglar av 0,25mm styren. De skruvade skarvarna på rören på originalet simulerades med tunna ”skivor ” av styrenrör i en grövre dimension.

 

Bild 15

 

De små stöden som gör att förtöjningslinorna ligger kvar på avbärarlisterna i däcksnivån gjordes av 0,25x2mm mässing med pålödda stift av 0,5mm mässingstråd, där stiften går ner i borrade hål i avbärarlisten för att ge tillräcklig styrka. Det hela blev hyfsat likt originalet (bild 16 och 17). Bilden av originalet är tagen 2007 och bl a målningen i vattenlinjen och räcket på övre däck framför skorstenen skiljer sig från den tid modellen visar. Dessutom har ett par av stöden på avbärarlisten gått av på originalet (på babordssidan är alla kvar).

 

                                                                 
Bild 16             Bild 17

 

När de var nya hade V-båtarna ankaret hängande på akterspegeln i ca 20m kätting, övergående i en lina, som var upplindad på en trumma på akterdäck. Numera står ankaret i en ställning på styrbords sida av aktern, över däckslinjen. Det är inte kopplat till vare sig kätting eller lina utan måste förberedas innan det kan användas. Min modell skulle naturligtvis visa det ursprungliga arrangemanget.

Trumman för ankarlinan/kättingen tillverkade jag för flera år sedan i samband med att jag inredde akterdäck. Den ska passa i uttag i två av stöden på insidan av bakväggen på akterdäck. Kanalen genom golvet på akterdäck och ut genom akterspegeln var också klar, delad i två sektioner eftersom akterdäck på modellen är en del av överbyggnaden och akterspegeln en del av skrovet. På originalet används en vev som kan fästas på trumman för all linda upp linan. Då akterdäck på modellen är så trångt har jag istället satt en 3mm mutter på trummans ena sida. Genom att trä in ett verktyg genom hålet för förtöjningslinor på akterdäck kan jag nå fram till muttern och linda upp linan. Om ankaret är hopkopplat med kättingen måste det tas bort varje gång jag ska lyfta bort överbyggnaden från skrovet, så tills vidare kommer jag nog att hänga ankaret på plats med en tråd och låta kättingen sluta i golvet på akterdäck. Utseendemässigt är det ingen skillnad. Ankartrumman är byggd av ett aluminiumrör med sidor av styren. Ställningen är av styren med lager och axel av mässing. Ankaret är i huvudsak av mässing med lite styren (bild 18 och 19).  

 

                                                                    
Bild 18             Bild 19

 

Nästa steg var kopplingen av landgången till servot som skulle skjuta ut och dra in den. Servona för bogvisiret och landgången sitter på var sin sida långt fram i skrovet (bild 20). Servot för bogvisiret manövreras med en vippströmbrytare på sändaren och har programmerats till ca 10 sekunders öppnings- respektive stängningstid. Landgången manövreras med en skjutpotentiometer på sändaren då det beror på förhållandena vid varje brygga hur långt den ska skjutas ut. I början hade V-båtarna en rulle i durken under landgången för att mata ut den. Det innebar att om bryggan var högre än däcket måste besättningen lyfta landgången mot bryggan. Var bryggan markant lägre än däcket kunde landgången också bli hängande på gummiläppen längst fram på skrovet och måste dras tillbaks för hand. Efter några år modifierades det till ett system där drivrullen sitter på en båge som kan höjas med hydralik. Men så fiffigt var det inte i början, och är inte på modellen. För att undvika risken att köra ut landgången i ett stängt bogvisir går matningen till landgångsservot via en mikrobrytare på bogvisirsservot, som bara är sluten när bogvisiret är helt öppet. En arm på servot och en pianotråd som går in i ett mässingsrör fram till landgången svarar för den mekaniska kopplingen (bild 21). Nu var allt klart för tilläggning.

 

Bild 20             Bild 21

 

Nu var tiden mogen för förtöjningslinorna. Originalets linor är ljusgröna, har en påtagligt syntetsisk ”look” och är knappt 30 mm i diameter. Jag inte sett någonting från någon hobbyfirma som ens kommer i närheten. Utöver att ha rätt utseende måste linan också vara oerhört flexibel då den av sin egen tyngd ska ligga platt på avbärarlisterna en sträcka på cirka en halvmeter. Jag började hålla ögonen öppna efter en passande lina i stort sett direkt efter att jag bestämde mig för bygget, för snart 15 år sedan. Några år senare hittade jag ett så kallat murarsnöre (att använda och sikta efter när man murar) som var relativt bra. Det plockades nu fram för att monteras på modellen. Ett veck på varannan decimeter, efter vindan linan varit lindad på, vägrade länge att räta ut sig. Veckor med vikter hängande i linan gjorde det lite bättre, men inte bra. Lite försiktig behandling med värmepistol löste dock problemet. Marginalen mellan tillräcklig värme för att få bort vecken, men inte så mycket att linan började smälta och blev stel, var väldigt snäv men den fanns. Ett annat problem med linan kunde jag inte göra något åt. Den är ett par tiondelar för grov, men man kan väl inte få allt.

Linorna fästes i sina öglor på överbyggnadens sidor med ”schackel” gjorda av 1,5mm mässingsstång med sprintar av 0,5mm mässingstråd (bild 22). Därifrån ligger de på avbärarlisterna fram till fördäck där de är fästa i knapar med resten av linan upplindad och hängande på krokar, redo för förtöjning (bild 23). Linorna fungerar utmärkt för att förtöja modellen på samma sätt som originalet, men att linda ihop dem efteråt och hänga upp dem på fördäck så det blir någorlunda snyggt är ett pillerjobb.

 

                                                                 
Bild 22             Bild 23

 

Innan jag betraktade fartygsbygget som avslutat gav jag mig in på den första ”reparationen”. Några av luckorna, och allra värst dörrarna till akterdäck, hade slagit sig (bild 24 och 25). Såvitt jag kan förstå var det klarlacken som dragit ihop sig och böjt plasten. Vilka luckor/dörrar som drabbats och hur mycket beror troligen på hur tjockt lager lack jag lagt och om jag gjort det på båda sidor eller inte. Foton tagna under bygget visar att luckorna hållit formen en eller ett par veckor efter att de lackats, för att sedan böja sig mer och mer under ett par månader varefter de stannat i sin nya form. Antar att det beror på härdningsprocessen i lacken som tydligen tar ett par månader innan den är helt avslutad. De drabbade luckorna kunde jag rikta genom att spänna dem plana och värma dem i ugnen. 15 minuter i 50 grader visade sig vara tillräckligt för att rikta plasten utan att påverka färg och lack. Dörrarna till akterdäck var så böjda att jag gjorde nya. De gick i och för sig bra att rikta, men lacken klarade inte så stor omformning utan fick ett stort antal sprickor. Oavsett om jag riktade eller gjorde nytt fick jag ”bända loss” luckan/dörren från de ca 2mm långa stumpar av 1mm mässingsrör som utgör den rörliga delen av gångjärnen och sedan limma dit dem igen. Ett ”spännande” moment, speciellt att med en skalpell bända/skära loss dem. Att istället ta loss hela gångjärnen, med 0,5mm mässingstråd som går genom väggen och är limmad på baksidan är inte ett realistiskt alternativ. Hur som, inför eventuella framtida liknande åtgärder är det bra att veta att det går och att det ser bra ut efteråt.

 

                                                                 
Bild 24             Bild 25

Någonstans under vintern kom också flaggorna på plats. I aktern en färdigköpt svensk och i masten rederiflaggan som dekal gjord på datorn (bild 26 och 27). Intrycket av den senare under sommaren får utvisa om jag ska lägga ner jobb på en textilflagga.

 

                                                                 
Bild 26             Bild 27

Innan bygget var klart skulle det nu till lite liv ombord i form av folk. Hopkok av delar från diverse 1:35 figurer från Tamiya och Italeri samsas ombord med några färdiga figurer i 1:43 från Preiser. Ingen av skalorna är identisk med modellens 1:38, men skillnaden är bara ca 10% och även i ”original” har ju vi människor skillnader i längd som är avsevärt större än så. Rent matematiskt är storleken på samtliga figurer OK med ett spann från 160 cm för den kortaste kvinnan till 2 m för den längsta mannen, men intrycket på nära håll är väl i ärlighetens namn inte perfekt. Jag tycker dock figurerna livar upp intrycket av modellen i mycket högre grad än de eventuellt stör genom lite tveksamt format. I de sista flämtande sekunderna av ett bygge som präglats, nästan plågats, av noggrannhet i både utförande och skala blev jag riktigt tolerant. Undrar om det inger hopp eller förtvivlan?

Det allra sista jag gjorde innan jag betraktade bygget som färdigt var den stege för att ta sig ner på styrhyttens utsida som normalt ligger på taket (bild 28). Eventuellt gjorde jag den några millimeter för lång. Jag har svårt att tro att den ska stödja mot röret för fönsterspolningen. Nåväl, det är lätt att göra en ny i så fall.

 

Bild 28

 

Så är jag framme vid den punkt som under stora delar av bygget varit så avlägsen att jag knappt tänkt på den. Min Vaxö är klar för sin första sommar som färdig modell (bild 29 - 32). Nästan 15 år efter beslutet att bygga henne och sju år efter byggstart är jag framme vid målet. Närmare 3000 timmar har det tagit (2912 för att vara exakt). Kostnaden är ca 30.000 kronor för hela bygget, inklusive all utrustning i modellen. Den ganska extrema viktjakten med dyra material och tester av olika lösningar och metoder har drivit upp kostnaden, men utslaget blir det ändå inte mer än ca 10 kronor i timmen. Det kan knappast betraktas som en dyr hobby. Dessutom har jag modellen kvar för massor av timmars fortsatt nöje.

 

                                                                 
Bild 29             Bild 30

 
Bild 31             Bild 32

 

Originalet döptes av sin gudmor, sångerskan Sonja Stjernqvist, vid Strömkajen den 15 maj 1993. För modellen får det kanske bli en dopceremoni i samband med Katrineholmsklubbens säsongpremiär den 10 maj i år, på fem dagar när 15 år efter originalet.

Därmed är rapporteringen från Vaxö-bygget slut. Hoppas den givit några tips om hur ni kan göra med era egna byggen, eller kanske vad ni ska undvika att göra. Jag återkommer med en sammanfattande beskrivning av den färdiga modellen, och kanske lite bildjämförelser med originalet.

 

Lasse Björkström
2008-01-30