Vaxö del 6 – Målning, och lite annat
Vaxö-bygget ska resultera i en radiostyrd modell i skala 1:38 av Waxholmsbolagets M/S Vaxö. Det ger en modell med måtten 100 x 20 cm. Den stora utmaningen är vikten. Den körklara modellen får väga knappt 2½ Kg. Drivlinan med tre drivmotorer, bogpropeller, fyra fartreglage, axlar, batterier, etc, kommer att lägga beslag på huvuddelen av den totala vikten. Det här är byggrapport nummer sex.
Ganska exakt ett år har gått sedan förra rapporten. Det har varit ett med mitt mått intensivt byggår med ca 600 loggade byggtimmar. Jag tycker dock inte framåtskridandet står i relation till nedlagd tid. Det har varit mycket göra om, och göra om igen. Men det hör väl till när man scratchbygger med metoder man saknar erfarenhet av. Överraskningarna blir många, och tar oftast tid… En del av tiden har också gått till detaljer som inte är med i den här rapporten, utan kommer i nästa då de monteras på sina platser.
Efter förra rapporten var det dags att starta målningsarbetet för de tre huvuddelarna; skrovet, överbyggnaden och däckssalongen. Som jag nämnt i någon tidigare rapport har jag experimenterat en hel del med olika metoder att simulera svetsskarvar. Det jag slutligen valde, efter otaliga tester med bl a trådar i alla möjliga material, var vanlig kontorstejp. Jag använde Scotch Magic Tape nr 810, en lite matt så kallad skrivbar tejp. Först fick underlaget ett tunt lager grundfärg, som slipades till ”perfekt” yta. På den fäste jag tejpen och lade sedan ytterligare ett lager grundfärg ovanpå. Tejpen skar jag till genom att fästa den på vaxpapper och sedan skära knappt 0,5 mm breda remsor. Att hantera så smala tejpremsor var inte helt lätt. Detsamma gäller att se den genomskinliga tejpen på den grå grundfärgen, när jag jobbade med appliceringen. Men på det hela taget var det en bra metod att arbeta med. Det ser i mina ögon bra ut och verkar också vara tillräckligt hållbart. Flitigt hanterande av skrovet i byggverkstaden samt sommarens fyra klubbtävlingar har avverkats utan skador.
Jag har använt samma ytbehandlingsmetod för Vaxö som för mina tidigare modeller. Det är grundfärg av biltyp i sprayburk (oftast Hagman grå), vattenbaserade färger från Tamiya som jag sprayar med airbrush , och lösningsbaserad lack i sprayburk (från början Graupner satin, numera Testor dull coat). Att ha vattenbaserad färg mellan lösningsmedelsbaserade grund- och ytlager är väl inte direkt enligt läroboken, men har fungerat bra både resultatmässigt och hållbarhetsmässigt. Den här gången blev det dock en hel del problem. Jag vet inte om de blivit mindre om jag använt vattenbaserat genomgående. Lösningsmedelsbaserat genomgående hade inte hjälpt, eftersom redan grundfärgen startade eländet. Mer om det senare.
Efter första lagret grundfärg på skrovet markerade jag vattenlinjen med enklast tänkbara verktyg (bild 1). Därefter var det dags för svetsskarvarna/tejpen. Som ”ritning” använde jag ett av de kasserade polyesterskroven jag gjort (se rapport 1), där jag ritat ut skarvarna baserat på de 100-tals bilder och anteckningar jag tagit när Vaxö varit torrdockad. Att på det sättet ha en tredimensionell ritning var oerhört praktiskt när jag satt där och brottades med tejpen.
Bild 1
Efter ytterligare ett lager grundfärg sprutades skrovet vitt. Sedan maskade jag vattenlinjen med bl a en tunn remsa maskeringstejp för att ge ”snobbranden” som V-båtarna hade när de var nya. Numera är den bortrationaliserad för att underlätta målningsarbetet. I färdigt skick såg skrovet ut som på bild 2. Bild 3 visar originalet (taget 2004, utan snobbrand).
Bild 2 Bild 3
Jag hade förberett fördjupningar i skrovet för de tre galler som täcker kylvattenintaget till hjälpmaskinerna. Gallren tillverkade jag av styren. Av någon anledning används inte de vattenintagen för de tre huvudmaskinerna, som istället har varsitt kylvattenintag i stort sett rakt under sig, och ett gemensamt utsläpp i vattenlinjen på styrbord sida. Bild 4 visar skrovbotten med gallren till vänster (ännu omålade) och intagen till huvudmaskinerna till höger.
Bild 4
Nu var skrovet helt klart, med undantag för offeranoderna. Jag bestämde mig för att vänta med dem till senare och gick över till överbyggnaden, där jag först tog itu med däckssalongen.
Däckssalongen är byggd på samma sätt som huvuddelen av överbyggnaden. Det är med paneler i 0,25 mm styren monterade på en stomme av 1 mm styren (däcksalongen och styrhytten) respektive epoxilaminat (huvuddäck). Utanpå det är fönsterramar utskurna ur 0,25 mm styren limmade. Fönstren av 0,4 mm styren tänkte jag montera senare i form av skivor på insidan av 0,25 väggarna. Min plan var att utföra hela målningsarbetet innan jag monterade fönstren, för att slippa arbetet med att maska dem. Det var ingen bra plan. När det första lagret grundfärg torkat fick jag en synnerligen obehaglig överraskning. När färgen torkade drog den ihop sig. Mitt lager av grundfärg var starkare än 0,25 styrenen. Alla tidigare plana ytor var nu kraftigt böjda och samtliga fönsteröppningar stod ut som ”pussmunnar”. För att rädda det hela och göra väggarna plana igen monterade jag fönstren. Det gick sådär. Ytorna blev relativt plana, men det lim jag använde (flytande plastlim) löste upp styrenenväggarna i den smala spalten mellan väggarnas stomme och de klara fönsterarken. Här vidtog mycket spacklande och slipande i flera omgångar. Bild 5 visar ett stadium i eländet. Efter många turer blev resultatet acceptabelt, men så bra som det blivit om jag monterat och maskat fönstren innan jag började måla kommer det aldrig att bli. Det är på felen man lär sig, eller…?
Bild 5
Nu var jag trött på målande och ville göra något annat. Valet föll på masten. Jag gjorde en plugg med mastprofilen och laminerade en form i polyester. Ett försök att laminera en mast i epoxilaminat misslyckades. Inte en chans att få ut den hel ur formen. Jag rensade formen från rester och testade ett nytt angreppssätt. Jag värmde 0,4 mm styren i varmvatten och pressade ner det i formen. Sedan ”bakade” jag det i ugnen, 70 grader i en halvtimme om jag minns rätt, och det fungerade. Mastprofilen höll formen när jag tog ut den, och gör det än idag ett drygt halvår senare. Med hjälp av en jigg för att få rätt vinkel monterade jag bottenplattan och stöd för de fem nivåerna utliggare på masten. Bild 6 visar lite av den här inte helt spikraka vägen med plugg, form och styrenmast under montering.
Bild 6
De olika utliggarna skars till i styren och monterades på masten med lite olika arrangemang för att få rätt vinklar (bild 7).
Bild 7
Nu hade det blivit sommar och dags att köra båt. Då skrovet var färdigt, inklusive hela drivlinan, och överbyggnaden åtminstone var komplett avseende huvudformen, bestämde jag mig för att premiärköra Vaxö i årets klubbtävlingar (2006). En del vill ha en modell helt färdig innan de tävlar med den. Jag vill upptäcka eventuella brister i uppträdandet innan jag gjort allt klart. I det här fallet blev det med beröm godkänt. Manöverförmågan var utmärkt. Detsamma gällde helhetsintrycket av modellen i vattnet, inklusive gångläge och svall (bild 8 och 9). Extra glädjande var att jag körde med drygt 6 hekto ballast i modellen, och hade rätt vattenlinje. 6 hekto borde räcka gott till ytbehandling och alla detaljer som fortfarande saknades. Jag skulle klara vikten! Vindkänsligheten kan ge vem som helst mardrömmar, men det hade jag ju vetat hela tiden. Med så stort vindfång och nästan ingen vikt är det liksom oundvikligt.
Bild 8 Bild 9
Efter sommarsäsongen var det dags att ta sig an målningen av överbyggnadens huvuddel. Efter många målningstester på lösa styrenskivor beslutade jag mig för att använda samma metod som för däckssalongen. Det verkade som problemen med att den tunna styrenen böjde sig kunde undvikas genom att spruta tunna lager med torkning mellan varje lager. Eller det var i varje fall vad jag intalade mig själv. Jag hade uppenbarligen inte lärt mig läxan från däckssalongen. Mitt enda försvar så här i efterhand är att jag var alldeles för angelägen att undvika jobbet med att maska alla fönstren. Nu blev jag ändå så småningom tvungen att göra det, och såg då att det tog drygt 5 timmar. Om jag monterat fönstren och maskat dem innan jag började måla hade jag sparat det tiodubbla, minst.
På bild 10 är grundmålningen äntligen slutförd, inklusive svetsskarvar. Här är fönstren grovmaskade, utanpå fönsterramarna. På bild 11 pågår målning av den gula och blå dekoren. Att spruta gult och blått (ganska starka färger) på en helt vit överbyggnad är en utmaning. Man får intrycket att det räcker med en enda atom gult eller blått på fel ställe för att synas på det vita. Att efter maskningen spraya ett lager med den färg man har under tejpen, i det här fallet vitt, innan man går på med den nya färgen minskar kraftigt risken att de nya färgerna tränger in under maskeringstejpen. På bild 12 är samtliga fönster precisionsmaskade inför sista lagret lack.
Bild 10
Bild 11
Bild 12
En ytterligare sak jag funderat på att måla var toningen av fönstren. Vaxö var den enda V-båt som originallevererades med tonade fönster. Jag avstod dock från det äventyret och monterade istället konventionell solfilm från Biltema.
Bild 13 visar en annan ”glad” överraskning, på bogvisiret. Jag har sprutat Testor Dull Cote över Tamiya färger hur många gånger som helst utan problem. Helt plötsligt den här gången löste lacken upp färgen och det började flyta. Antar att jag tog lite mer lack än någon gång tidigare, eller att färgen torkat lite mindre, eller något annat. Det illustrerar väl bara att hur mycket man än testar så finns det alltid överraskningar i beredskap. Här var det tack och lov på en ren och lättåtkomlig yta i stadigt epoxilaminat. Det var relativt enkelt att slipa ner och börja om. Vill inte ens tänka tanken om det hänt på något mer svåråtkomligt ställe med fjädrande underlag i tunn styren, t ex någonstans runt skorstenarna…
Bild 13
Det är uppriktigt skönt att målningsarbetet, med undantag för målningen av alla kommande detaljer, nu är avslutat. Jag tycker målning är ett svårt och tidskrävande arbete, och den här gången förde det ju med sig ett antal speciella utmaningar. Bara för huvuddelen av överbyggnaden (det grå på bild 10) tog det 200 timmar från första lagret grundfärg till sista lackningen. Utan problemet med den buktande plasten hade det naturligtvis gått markant fortare. Ett annat mått på målningsjobbets omfattning ges av bild 14, som visar färgåtgången hittills. Det verkar nästan otroligt, och är förmodligen också en indikation på ett inte helt optimalt arbetssätt. Hur som, det är vad som gått åt, hittills. Då vikten av den förbrukade färgen är nästan 3 kg, dvs markant mer än modellens totala vikt körklar i vattnet, är det helt uppenbart att det mesta slipats bort eller sprutats bredvid. Inte konstigt att det just nu ligger ett massivt lager av färgdamm i verkstaden.
Bild 14Alla huvuddelar är nu klara. Massor av smådetaljer återstår. Det är skåp, luckor, dörrar, ventilationsutrustning, ventiler och anslutningar, landgång, de utanpåliggande fönstren på kommandobryggan och huvuddäck framåt, soffor, livflottar, skorstenspipor, skyltar, all belysning….och inte minst relingen. På en hylla i hobbyrummet ligger nästan tio meter mässingstråd och klena rör och väntar på att förvandlas till de komplicerade relingssektionerna. Jag fick kontrollmäta och räkna flera gånger innan jag accepterade att jag räknat rätt på hur mycket som skulle gå åt.
Loggen står just nu på 1850 timmar. Även om jag inser att det är oerhört mycket jobb kvar är det en skön känsla att ha kommit så långt som jag faktiskt har, och att jag nu vet att modellen klarar vikten. Den stadigt tilltagande likheten med originalet ger ökad inspiration. Det är knappast realistiskt att hoppas på en färdig modell till sommaren 2007, men på långt håll och med svaga ögon kommer den nog att se ganska klar ut.
Bild 15 Bild 16
Lasse Björkström
2006-11-22
