Vaxö del 3 - Axlar och roder bjuder på utmaningar.
Vaxö-bygget ska resultera i en radiostyrd modell i skala 1:38 av Waxholmsbolagets M/S Vaxö. Det ger en modell med måtten 100 x 20 cm. Den stora utmaningen är vikten. Den körklara modellen får väga knappt 2½ Kg. Drivlinan med tre drivmotorer, bogpropeller, fyra fartreglage, axlar, batterier, etc, kommer att lägga beslag på huvuddelen av den totala vikten. Det här är del tre i en serie med ett ännu så länge okänt antal byggrapporter.
Nu var jag återigen framme vid ett moment som gick utanpå mina byggerfarenheter – propelleraxlarna. På alla mina tidigare modeller har jag använt axelhylsor som går ända bak till propellrarna. Alla andra modeller jag tittat på har, så vitt jag minns, använt samma metod. Det är ett enkelt och stabilt sätt att bygga. Det är dock inte så Vaxö (originalet) är byggd. Där slutar hylsorna så fort axlarna fått ett par decimeters fritt rum till skrovet. Därifrån går axlarna nakna till stödbockar just framför propellrarna. Det här är ett område där många modeller, bl a flera av mina, är felaktigt utförda. Den här gången tänkte jag göra det riktigt. Jag började med att förstärka skrovet, dels där axelhylsorna skulle passera genom skrovet, dels mot aktern där de V-formade stödbockarna och rodren skulle fästas. Förstärkningen gjordes genom att plasta in flak av 1 mm balsa i botten av skrovet, och sedan ett lager plast med 70 g glasfiberväv ovanpå balsaflaket. Det ger ett starkt och lätt sandwichlaminat.
Axlarna går nakna från hylsorna till stödbockar vid propellrarna.
Den första utmaningen var själva axlarna. Av såväl vikt- som skalaskäl var standard 4 mm axlar inte att tänka på. Axlarna behövde vara 2 mm. De behövde också vara markant längre än några 2 mm axlar jag hittat i någon hobbykatalog. Den lösning jag valde var att köpa 2mm silverstål från en metallgrossist och kapa och gänga axlarna själv. Axelhylsorna är standardhylsor från Graupner där jag kapat hylsan, pressat loss den ena lagringen och pressat tillbaks den på den kvarvarande delen av hylsan. De korta (13 mm) hylsorna till V-stöden vid propellrarna tillverkades på samma sätt.
Nu gällde det att få axlarna, eller rättare sagt hylsorna, på rätt plats. Sidovyn på ritningen visar endast en av de yttre axlarna. En annan ritning visar hur mycket lägre och hur mycket längre akterut centrumpropellern sitter, samt avståndet mellan axlarna. Mina egna inspektioner i torrdocka visade också att axlarna var helt parallella. Med den informationen var resten ”bara” matematik. Jag tillverkade en jigg i form av ett inventerat spant nummer två som jag fäste utanpå skrovet vid spant två. I jiggen borrade jag tre hål där propelleraxlarnas förlängning skar spant två. Lägena där propelleraxlarnas centrum skar igenom skrovet markerades, borrades, och slipades liksidigt ovala tills de rymde mina 4 mm axelhylsor i rätt vinkel. Hylsorna träddes i hålen. Axlar träddes genom hylsorna och genom de borrade hålen i jiggen vid spant två. Hylsorna justerades i längdled enligt ritningarna och – viola - kunde plastas fast i rätt läge.
Axelhylsorna passas in i rätt läge.
Stödbenen till V-stöden bjöd på två rediga utmaningar. Den ena var att få dem i rätt läge. Dels är det vinkeln mellan de två benen till varje stöd (som inte framgår av ritningen). Sett bakifrån lutar dessutom V-formen för de yttre stöden svagt inåt. Till råga på allt annat elände går benen, sett från sidan, varken vinkelrätt mot axlarna, mot skrovet, eller mot vattenlinjen. De lutar ganska kraftigt bakåt från fästpunkterna i skrovet till lagringarna framför propellrarna. Som tur var hade jag tagit en massa mått på originalet i torrdocka. Jag visste vinkeln mellan benen, benens lutning framåt relativt axlarna, samt att de två benen på vardera stödet var lika långa. Det var alltså skrovets kurvform som avgjorde lutningen mot mitten för de två yttre V-stöden. Att med den information jag hade räkna ut var stödbenen skulle träffa skrovet är säkert möjligt, men översteg min tredimensionella beräkningsförmåga. Istället byggde jag en jigg bestående av en axelhylsa med två utdragbara stödben i rätt vinklar. Den monterades på axlarna, en i taget. Genom att justera jiggen så den satt rätt i längdled på axeln, och så benen var lika långa, kunde jag markera fästpunkterna på skrovet.
Fästpunkterna för stödbockarna märks ut med hjälp av en jigg.
Den andra utmaningen runt stödbenen var mekanisk styrka. De behöver inte ta upp några drivkrafter från propellrarna. Det görs via hylsorna vid skrovgenomföringen. Däremot behöver de ta upp alla sidokrafter orsakade av obalans i propellrarna, eller om propellrarna slår i något, samt naturligtvis de ”hanteringspåfrestningar” som varje modell utsätts för. Benen ska på modellen ha en profil som är ca 10x2 mm och avsmalnande mot kanterna, ungefär som långsmala roder. Det byggmässigt enklaste vore att göra benen i styren eller plywood, och limma dem på plats. Jag tror dock inte det skulle vara ens i närheten av att hålla. Lagringarna framför propellrarna skulle släppa från benen och axlarna börja svänga och krökas. Istället valde jag att lägga en 2 mm pianotråd ”mitt i” varje ben, dvs där det är som tjockast. Senare lades sektioner av 2mm styren framför och bakom pianotråden och slipades så hela benet fick rätt profil. Jag valde pianotråd då det är väsentligt styvare än mässing av motsvarande dimension. Först kapade jag till tre korta bitar av 5/4 mm mässingsrör, som de korta hylsorna med axellagringarna sedan skulle skjutas in i. Rörstumparna borrades för båda stödbenen varefter den ena pianotråden hårdlöddes på plats. Jag förtennade det andra hålet i hylsan för att senare kunna mjuklöda den andra pianotråden. Överflödigt lod och pianotrådstump inne i rören slipades bort så hylsorna gick i. Hylsorna monterades i rören och träddes på propelleraxlarna med den hårdlödda pianotråden trädd genom sitt hål i skrovet. Pianotråden fortsätter knappt 2 cm in i skrovet och limmades i läge med några små plywoodstöd mellan tråden och skrovet på insidan. Den andra pianotråden för respektive stöd förtennades i den ända som skulle lödas mot hylsan, sattes på plats och limmades i skrovet på samma sätt som för första tråden. Nu satt samtliga sex stödben på plats men bara tre av dem, ett per stöd, satt fast i hylsan vid respektive axel. Nu kom ett spännande moment (otäckt, snarare). Skulle skrovet börja smälta runt infästningarna för pianotrådarna när jag lödde fast dem mot hylsorna? Att jag inte lödde även det andra benet innan jag monterade stöden i skrovet beror på att då hade inte pianotrådarna kunnat fortsätta in i skrovet och jag hade inte kunnat ha några förstärkningar på insidan. Jag monterade metallklämmor på benen (pianotrådarna) för att leda bort värmen, tog ett djupt andetag och satte igång. Det var ganska mycket metall som skulle värmas upp. 5/4 mm röret med 4mm axelhylsan med två bronslager i var näst intill en solid ”klump”. Jag använde en ganska stor lödkolv, 350 W, för att få ett snabbt lödförlopp. Genom att det första benet var hårdlött fanns det ingen risk att den lödningen skulle släppa även om jag nu lödde bara 1 mm från den infästningen. ”Enda” problemet var värmen mot skrovet. Det gick bra. Därefter återstod bara att slipa till små sektioner av styren och montera framför och bakom de sex pianotrådarna, spackla och slipa, och hela propelleraxelinstallationen var klar.
Bockarna på plats, lödda vid axelhylsan och limmade med förstärkningar inne i skrovet.
Bockarnas ben har fått rätt form med hjälp av styren.
Nästa steg var rodren. De har på originalet ett lite konstigt utseende. De är ganska korta och djupa med raka, vinklade, fram- och bakkanter. Som de flesta roder är de spolformade i tvärsnittet. Så långt är allt ”normalt”. Sedan har de en plan sektion i bak- och underkant som verkar ditsatt i efterhand. Enligt en skeppare på Vaxö jag pratade med någon av hennes första säsonger är det exakt vad som hänt. De femton rodren till de fem V-båtarna tillverkades samtidigt. När den första, Värmdö, togs i trafik upptäckte man att roderverkan var för dålig. Det åtgärdades genom att en skåra slipades upp i rodrens bak- och underkant och en plan tilläggssektion som ökade roderytan monterades i skåran. Vaxö, som byggdes sist i serien, hade redan från början dessa förstorade roder. Då jag förväntar mig ganska besvärlig körning med Vaxö i manöverbanan, med stort vindfång och låg vikt, bestämde jag mig för att göra maximal tillåten förstoring av roderytan enligt reglerna för klass F2. Det innebär en fördubbling av ytan. Jag valde att behålla alla mått och vinklar i exakt skala, utom ett. Jag gjorde hela ökningen genom att öka rodrets längd (inte djup). Rodren gjordes i tunn mässingsplåt med styrenskivor limmade på båda sidor, slipade till rodrets spolform. Genom att göra styrenskivorna lägre och kortare än mässingsplåten, och låta plåten sticka ut i bak- och underkant, uppnåddes samma utseende som med tilläggsplåten på originalet.
Rodren har gjorts större med en utökning i bak- och underkant.
Modellens roder har samma form, men dubbla roderytan genom förlängning.
Roderhylsorna monterades och infästningarna förstärktes på samma sätt som för V-stödens ben. Därmed är även roderinstallationen klar och skrovet redo att ta emot motor- och radioinstallation. Den totala byggtiden har nu passerat 750 timmar. Fortsättning följer.
Lasse Björkström, 2004-04-23
