En modells köregenskaper, del 2

Roder

Rodret, eller rodren, har naturligtvis stor betydelse för hur modellen uppför sig i manöverbanan. Utöver ”vanliga” roder finns dysor och vridbara propellrar. Här tar jag bara upp vanliga roder. De två viktiga sakerna att arbeta med är dels rodrets form, dels dess manövrering. I klass F2 ska formen överensstämma med originalet, även om det är tillåtet att öka roderytan, men i KF och KFS är det i princip fritt fram. Vi bör väl ha i åtanke att det ska se rimligt ut på en skalamodell, men det kan också diskuteras vad som egentligen är skalariktigt. På min Yamato har jag förstorat roderytan till drygt 2 gånger skalariktig yta. Att jag valt just den ytan beror på att modellen då har samma vändradie som originalet (i skala). Rodret är alltså skalenligt i funktion, men ”skalavidrigt” till utseende. Vad är rätt?

Om vi börjar med rodrets form och montering så är det främst två saker, utöver roderytans storlek, som påverkar hur effektivt rodret är. En är rodrets höjd i förhållande till propellern. Det har betydelse vid körning framåt. Om rodret täcker hela propellerns höjd utnyttjar det propellerströmmens hela höjd, och får då bättre verkan. Den andra faktorn är rodrets form relativt roderaxeln. Om hela rodret hänger bakom roderaxeln utnyttjar det bara halva propellerströmmen för att svänga. Om rodret däremot har en del av sin yta framför roderaxeln så svänger den delen ut och ”fångar in” en större del av propellerströmmen, se figur 1.

Fig. 1

 

 

Se bara upp så inte roderytan framför roderaxeln blir för stor relativt ytan bakom axeln. Då blir rodret instabilt och strävar efter att ”slå runt” i propellerströmmen. Modellen blir nervös och svårkörd. Jag vet inte vad som är optimalt, men upplever att upp till ca 30% av roderytan framför axeln är en fördel vid långsam manöverkörning. Tänker man köra lite snabbare är nog 30% i mesta laget.

Rodrets form, placering och storlek avgör hur effektivt det är. Manövreringen med länkaget från servot avgör hur kontrollerbart det är. Ett effektivt roder med dålig manövrering är som en stark motor med ett dåligt fartreglage. Det blir dålig koppling mellan spaken på sändaren och hur modellen reagerar. Här är det främst tre saker att tänka på. En av dem är maximalt utslag. De flesta rekommendationer jag sett är på ca 35°. Större utslag påstås bara ge bromsning, snarare än ökad svängförmåga. Jag har ställt in mina modeller på ca 40°. Jag upplever att de extra 5 graderna ger bättre effekt vid backning.

En andra faktor är att rodret följer spakutslaget någorlunda symmetriskt, dvs. det reagerar likadant åt båda håll. Om det gör det eller inte beror på hur länkaget mellan roder och roderservo är utformat. Där är det två vinklar som är viktiga. Det är INTE viktigt att rodermanövreringen (servo och stötstång) sitter rakt i modellens längdriktning. Det är inte heller viktigt att hornen på rodret och på servot är lika långa. Tvärt om, det är genom att ha dem olika långa man kan påverka hur mycket rodret vrider sig jämfört med servots rörelse. Antag att man vill ha +-35° roderrörelse. Det blir totalt 70°. En del servon har så stor rörelse som 90°. Då måste man ha längre horn på rodret än på servot för att få 70° roderrörelse. Vad som däremot är viktigt illustreras av figur 2.När rodret står i neutralläge ska vinklarna mellan å ena sidan en tänkt linje genom roderaxeln och servots utgående axel, å andra sidan roderhornet respektive servohornet, vara 90°. Om man inte har det blir rodrets rörelse relativt spakutslaget på sändaren osymmetriskt. Det blir som att köra en bil där framhjulen vrider sig olika mycket per rattvarv beroende på åt vilket håll man svänger. En sådan modell blir mycket svår att lära sig köra på ett bra sätt. I vissa modeller är utrymmet runt roderaxeln så begränsat att kopplingen från servot till rodret måste göras med en vinkelkoppling via ett extra vinkelok. Vid en sådan installation gäller 90° regeln i varje steg, dvs. dels mellan rodret och vinkeloket och dels mellan vinkeloket och servot. Montera aldrig stötstången i kors mellan servo och roder, som illustrerat med den prickade linjen i figur 2. Det ställer till alla möjliga problem med både rodersymmetrin och den rent mekaniska funktionen i överföringen.

Fig. 2

 

 

Exempel på styrservoinstallation, visad vid neutralt roder. Vinklarna enligt figur 1 är riktiga (90º) trots att servot sitter snett relativt rodret. Långt servohorn och stabil koppling till stötstången ger minimalt glapp.

 

Den tredje viktiga faktorn är glapp i överföringen. Ett visst glapp finns alltid, men med en bra installation kan det hållas hanterbart litet. För att hålla glappet litet ska man undvika mycket korta roder- och servohorn samt använda bra kopplingar mellan hornen och stötstången. Långa och veka stötstänger kan också ställa till problem. Speedåkarna använder ofta dubbla stötstänger, en på varje sida om roder- och servoaxlarna, men min erfarenhet är att för oss räcker det utmärkt med en. Det är också viktigt att servot sitter fast och att roderaxeln inte glappar för mycket. Alla sådana rörelser leder till glapp i rodermanövreringen. Stort glapp är en nackdel framför allt vid backning. Vid körning framåt strävar rodret hela tiden att ställa sig relativt rakt. Vid backning strävar det efter att vrida ut så mycket som möjligt. Det är i stort sett omöjligt att backa kontrollerat med stort glapp i rodermanövreringen. Det går inte att finstyra för att backa rakt eftersom glappet gör att så fort man ger lite roderutslag åt ena eller andra hållet slår rodret ut längre än avsett och modellen ger sig iväg.

Med de processorstyrda sändare som blir allt vanligare kan man genom programmering ställa in både mittpunkt, maximala utslag, och linjariteten däremellan för alla servon. Det är praktiskt för finjusteringar och ger framförallt större möjlighet att testa med olika stora roderutslag. Det är behändigt att kunna ändra roderutslaget med några knapptryckningar istället för att behöva ändra längden på roder- och servohorn.

Med en computer-sändare kan man enkelt ställa in reversering, mittläge, maxläge, exponensiellt utslag, och så vidare med enkla knapptryckningar eller rattvridningar.

 

Jag tror dock inte programmering kan ersätta en god grundinställning, och det kan definitivt inte åtgärda glapp. Är inte installationen i modellen relativt ”korrekt” har man ofelbart en onödigt svårkörd modell. En annan möjlighet som programmerbara sändare ger är att ställa in progressivt roderutslag. Det innebär att roderrörelsen i förhållande till spakrörelsen är mindre runt mittläget, för att sedan öka mot ändlägena. Det kan säkert vara en bra funktion för snabba modeller där man använder mycket små roderröleser runt neutralläget för att styra i hög fart. För långsam körning i manöverbanan upplever jag progressivt roderutslag som en nackdel. Man behöver röra onödigt mycket på spaken för små korrigeringar, och förlorar samtidigt en del av känsligheten vid stora roderutslag.

I nästa artikel i köregenskapsserien ska vi titta på olika sätt att, för modeller med flera propellrar, använda propellrarna för att hjälpa till med styrningen.


2003-09-05
Lasse Björkström